Jag har funderat och funderat på det där med kärleken. Hur den kultur jag växte upp i gjort kärlek till ett krav för mig. Gjort ordet älska oanvändbart.
”Du ska älska din nästa som dig själv”,
”Klart man älskar dem, de är ju min familj”,
”Älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ”.
Kärlek har för mig blivit mer plikt än känsla. Jag har medverkat till det själv, det medges, genom att förakta de som (liksom jag) kallar det att älska, när man träffar en attraktiv man på en krog och åtnjuter hans kropp och hans uppskattning en kort sommarnatt. Vi har skapat ett ord för detta också: Att hora. Och just detta är vad den kultur jag växt upp i kallar för lust; kärlek utan plikt. Och detta är skamligt.
Istället valde jag aktivt en gång i världen, liksom många med mig, att likställa kärlek med offer. Om jag offrar mig för dig, om jag utplånar mig själv för din skull, kan du förstå att jag älskar. Då har jag gjort min plikt.
Och just därför har ”ingen älskat som han”, som det står i den gamla psalmen. Korset behövdes som symbol för den offrande kärleken. Vem är mer hyvens, mer kärleksfull än den som dör för sina vänner. Och då måste ju också den som dör på ett kors för hela mänskligheten vara den duktigaste älskaren av oss alla?
Hur mycket man har offrat blir en definition, ett mätinstrument för vår kärlek. Offerpositionen blir därför så oerhört eftertraktad. Det skapas ett behov, en efterfrågan på offerpositioner. Och vi bidrar så gärna till varandras positioner genom att skapa den konkurrens denna syn på kärlek kräver.
Jag väljer bort ordet kärlek idag.
Jag byter in ordet respekt.
”Du ska respektera din nästa som dig själv”
Gör jag verkligen det? Är det respekt att ta över min makes beskärda del av hemsysslor och därmed förklara honom oduglig till detta? Är det respekt att utplåna mig själv för att barnen i alla lägen ska få som de vill? Är det respekt att inte kräva min arbetskamrat på det hon är skyldig att utföra?
”Klart man respekterar dem, de är ju min familj”
Var finns den kopplingen? Visar jag med mitt agerande någon som helst typ av respekt? Om jag är rädd för min far – är det respekt?
Respekten kräver något av mig som aldrig kärleken (som ord betraktat) krävde. Den kräver ärlighet, klarsynthet och sanning. Den kräver genomlysning. Och jag kan se att det jag förmodat vara kärlek inte är respekt utan en samling av dolda motiv, bindningar, skam och hat.
”sanningen ska göra er fria”
När jag ser så tydligt att jag inte förmått respektera mina medmänniskor, inte ens de närmaste mina, blir den diffusa skammen plötsligt till skuld. Då går den att arbeta med. Då går den att förlåta, åtgärda, leva vidare med.
”Du älskar inte tillräckligt” blir krav för mig. Jaget är inte nog, Kärleken blir prestation. Inga åtgärder räcker till för att kompensera denna brist i min personlighet.
”Du respekterar inte”, blir för mig skuld. Skuld kräver genomsyn och förlåtelse. Och genom att mer lära känna och förstå mina medmänniskor, genom att lyssna på dem, kan min respekt öka.
Därför byter jag idag
Jag väljer bort ordet kärlek
Jag byter in ordet respekt.
och viskar ömt i min makes öra:
Jag respekterar dig så!
