Coincidentia oppositorum

Så sant som sant kan bli just innan någon värderat sanningen.

En datoranimering mätte ljudet i den stora Hallgrimskirjke och registrerade varje akustisk rörelse som grafiska mönster över skärmen. Oregelbundna mönster bytte av varandra i färg och form. Jag stannade fascinerad vid konstverket. Länge stod jag där och bara lät denna interaktiva upplevelse drabba mig. Men så anade mitt öga ett igenkännbart mönster centrerat i monitorn. Bokstäver som trädde fram. Ett tydligt ”Jag” följdes av ett inte fullt så tydligt ”är”. Efter detta fortsatte de vita fläckarna utan möjlighet att uttyda några fler ord.

Jag log för mig själv och tänkte att det nog var gud själv som viskat där i valven. Tanken fyllde mig med en bubblande känsla av fnitter. Som om jag fått se en liten hemlighet just där och då. Efter någon minut var bokstäverna inte längre skönjbara. Och mitt förnuft tog över tankarna och jag förstod med självklarhet att denna effekt måste vara ditprogrammerad, just för att en sådan som jag skulle få något att fundera över.

Jag satte mig ner en stund i kyrkbänken och mediterade då insikten slog mig med kraft.

Varför i hela friden skulle någon ha programmerat in den texten – här i Hallgrimskirjke – på svenska?

Jag log mot de nakna vita valven och valven log mot mig.

Om vilja, bestämmande och allmänt tyckande

- Ja om vi fattar det här beslutet nu. Vem kommer då att få sin vilja igenom?
Retoriskt är det en fråga som hörs ofta. Det förutsätts i vårt samhälle att olika viljor strider mot varandra. ”Han ska alltid ha sin vilja igenom”, kan det heta.

Jag sätter mig en stund och grubblar lite över det där med viljan. Vet inte säkert att jag känner någon som har en sån där tydlig vilja. De allra flesta människor man möter brukar på sin höjd veta vad de INTE vill, men väldigt sällan hör man någon säga att de vet precis vad de vill. Just nu i varje steg. Ändå är åsikter något högt skattat i vårt samhälle. Det finns människor som bygger sitt värde och sin identitet just utifrån åsikter. Och hur ofta efterfrågar vi inte just åsikter hos nya bekanskaper för att liksom ta pulsen på dem. Veta var vi har dem.

Pragmatik kallar vi det när någon vågar ta steget ut och erkänna att utgången inte är det viktigaste, bara man fått gå igenom möjliga lösningsförslag och fått finnas med i ett beslut som en majoritet sen kan känna sig nöjda med. Ett pragmatiskt ställningstagande. Vad är då pragmatikerns motsats, undrar jag. Ja, kanske skulle vi kalla henne obstinat, fundamentalistisk eller rent av galen. Hon, som alltid vill bestämma. Hon som verkar tro att själva bestämmandet är viktigare än frågan.

Själv vet jag just inte alls om jag längre har några bestämda åsikter. Har inte prioriterat framställandet av sådana på ett tag nu. Men visst skulle jag också vilja få min vilja igenom. Igenom den trånga port som kallas mitt medvetande. Då kanske saker skulle klarna lite mer…

Jag väljer bort ordet kärlek idag- en filosofisk vandring kring ett begrepp som fått styra vår världsbild

Jag har funderat och funderat på det där med kärleken. Hur den kultur jag växte upp i gjort kärlek till ett krav för mig. Gjort ordet älska oanvändbart.

”Du ska älska din nästa som dig själv”,
”Klart man älskar dem, de är ju min familj”,
”Älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ”.

Kärlek har för mig blivit mer plikt än känsla. Jag har medverkat till det själv, det medges, genom att förakta de som (liksom jag) kallar det att älska, när man träffar en attraktiv man på en krog och åtnjuter hans kropp och hans uppskattning en kort sommarnatt. Vi har skapat ett ord för detta också: Att hora. Och just detta är vad den kultur jag växt upp i kallar för lust; kärlek utan plikt. Och detta är skamligt.

Istället valde jag aktivt en gång i världen, liksom många med mig, att likställa kärlek med offer. Om jag offrar mig för dig, om jag utplånar mig själv för din skull, kan du förstå att jag älskar. Då har jag gjort min plikt.

Och just därför har ”ingen älskat som han”, som det står i den gamla psalmen. Korset behövdes som symbol för den offrande kärleken. Vem är mer hyvens, mer kärleksfull än den som dör för sina vänner. Och då måste ju också den som dör på ett kors för hela mänskligheten vara den duktigaste älskaren av oss alla?

Hur mycket man har offrat blir en definition, ett mätinstrument för vår kärlek. Offerpositionen blir därför så oerhört eftertraktad. Det skapas ett behov, en efterfrågan på offerpositioner. Och vi bidrar så gärna till varandras positioner genom att skapa den konkurrens denna syn på kärlek kräver.

Jag väljer bort ordet kärlek idag.

Jag byter in ordet respekt.

”Du ska respektera din nästa som dig själv”

Gör jag verkligen det? Är det respekt att ta över min makes beskärda del av hemsysslor och därmed förklara honom oduglig till detta? Är det respekt att utplåna mig själv för att barnen i alla lägen ska få som de vill? Är det respekt att inte kräva min arbetskamrat på det hon är skyldig att utföra?

”Klart man respekterar dem, de är ju min familj”

Var finns den kopplingen? Visar jag med mitt agerande någon som helst typ av respekt? Om jag är rädd för min far – är det respekt?

Respekten kräver något av mig som aldrig kärleken (som ord betraktat) krävde. Den kräver ärlighet, klarsynthet och sanning. Den kräver genomlysning. Och jag kan se att det jag förmodat vara kärlek inte är respekt utan en samling av dolda motiv, bindningar, skam och hat.

”sanningen ska göra er fria”

När jag ser så tydligt att jag inte förmått respektera mina medmänniskor, inte ens de närmaste mina, blir den diffusa skammen plötsligt till skuld. Då går den att arbeta med. Då går den att förlåta, åtgärda, leva vidare med.

”Du älskar inte tillräckligt” blir krav för mig. Jaget är inte nog, Kärleken blir prestation. Inga åtgärder räcker till för att kompensera denna brist i min personlighet.

”Du respekterar inte”, blir för mig skuld. Skuld kräver genomsyn och förlåtelse. Och genom att mer lära känna och förstå mina medmänniskor, genom att lyssna på dem, kan min respekt öka.

Därför byter jag idag

Jag väljer bort ordet kärlek

Jag byter in ordet respekt.

och viskar ömt i min makes öra:
Jag respekterar dig så!

en betraktelse över ett gråberg vid järnvägsspåret

jag sitter på ett tåg
järnvägen ringlar som en tarm genom landskapet
blandar skog med industri
golfbana med åker

jag funderar över det där med hur jag sorterar
hur jag väljer och väljer bort bland allt jag ser

någon har byggt ett nytt hus och med glädje ser jag hur modern arkitektur strävar efter samvaro i naturen. bredvid – en 80-tals industri. jag retar mig på panelbroderierna i aprikosfärg och hur securitasskyltarna sitter var femte meter, som en påminnelse över vår oförmåga att hantera samhällets skuggsidor.

det är då jag noterar det först hos mig själv och jag börjar grubbla.

jag märker i mig att det jag kallar natur och som jag säger mig älska är en selektiv urvalsprocess bland allt som är verklighet. att det finns så mycket av allt mina ögon tar in som jag helt enkelt väljer bort. sådant som stör det jag kallar min estetik.

jag ser hur jag väljer ett blommande träd
men väljer bort ogrässluttningen längs med järnvägen
jag väljer bort trafiken, husen, asfalten
men väljer till en krattad kyrkogård

när jag sen tänker hur jag i och med detta fastnar i en romantisk 1800-talstradition om vad natur egentligen är. när jag anar hur vår nationalromantiska tradition har präglat allt vad jag värderar och håller för sant och gott, känner jag mig tvungen att le lite inombords och jag leker med tanken att vända på hela konkarongen.

varför målar jag inte tavlan med securitasskylten på?
just maskrosor som böjer sig under järnvägens säkerhetstaket är ju den miljö som är naturen – för oss. 2000-talets stadsbor.

och jag tänker hur vi sorterar i konsten
komponerar till perfektion
redigerar och korrekturläser

lurar vi oss själva där?

väljer vi på samma sätt bort
blundar för
det vi inte tål hos oss själva

eller hos varandra

är hela min världsuppfattning egentligen en spegling av hur jag blundar inför stadens interaktion med naturen?

(är det därför jag blir så arg när du stör min bild? )

jag passerar en sprängd bergsvägg där vattenådror spänger fram och där stora tallar valt att växa, böjda längs med gråberget.

tacksamhet fyller mig just där.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.