Jag är drycken som möter din torra strupe. Kraften som får dig att orka gå vidare. Jag är ljuset du ser när allt plötsligt klarnar. Jag är vissheten som får ängarna att sjunga, blåsippan i dungen.

Jag är den nalkande våren. Hoppet om grönska och sommarn som kommer. Jag är luften du andas och näringen ut i varje liten cell i din kropp. Jag är det spirande nya som gjutits i ditt inre. Jag är rörelsen i ditt sköte.

Du behöver inte tro mig. Men tro på att vägen bär dina steg, att sanningen finns där inom dig och att livet brister ut i ännu en glädjetid. Av nödvändighetens nåd.

Hålet når så djupt i hennes barnasjäl
och mörkret är det som vässar hennes rädslas knivskarpa kanter

Den svarta blicken
kraven
hoten och slagen

att veta detta:

Om du talar med honom så är du inte välkommen
glöm honom
tänk inte på honom

Hon är bara 5 år
men vet mer än ett barn borde veta

för mamma har berättat

berättat om det svartaste svarta
och hon vet inte längre vad som är hon själv

vad som är mamma
och vad som är mardrömmen

den återkommande

men hon vet hur saknaden känns
när den får vila vid en bäck i skogen
i frihet

där hon lagt små båtar som guppar i vågorna

”Åk till pappa, lilla båt” viskar hon innan hon dras in igen
av moderns gälla stämma
dras in i dramat som syrar hennes värld i förvirring

Hur ska hon någonsin våga se in i ett par ögon igen?

tror du att du läser min själ?
mitt liv och mina tankar?

varsågod
jag har lagt dem på ett fat
skurna
upplagda i färgkodning

smakligt frestande

men när fruktens saft möter din gom
så är det inte längre min beska

utan din

inatt hade jag två kön

och tanken drabbardrabbardrabbar

vem är jag? vad är kvinnan i mig? kan gudar ha kön?

alla dessa bilder av mödrar och fäder som kastar sig över mig. onda kvinnor och varma män – kalla män och ömhetens blick. har godhet och ondska ett kön? finns det könsspecifika egenskaper? vad är ett kön?

jag är vilse i ett sammelsurium av röster som ropar i alla medier

kvinnor är relationella. män är rationella. kvinnor är omhändertagande. män är produktiva. nån bor på mars och nån bor på venus.

själv känner jag mig utslängd i en vintergata
könlös
tvåkönad
erotisk

valbar
orgastisk
energisk

vilsen
vilsen
och du som håller om mig är ansikte, lysande ömhet och kropp. hud som smeker, livgivande. skäggstubb mot slickad hals och nacke. sammanflätat svällande liv. inuti oss båda växer det nya livet obändigt mot sin egen framtid. kravlande liv. fjäderlätt beröring mot våra livmodrar och våra testiklar.
vem ska kunna kontrollera oss idag när ingen förmådde under natten?

jag är tvåkönad idag. som inatt. sammangift i universum.

men älskade – hindra mig inte
det finns vägar där trappor är det enda som för oss framåt

och att släppa dem nu vore att aldrig bli kvitt
gisslet
kedjan

motorn

och när jag förstod att mannen i texten inte var du
aldrig hade varit

att han var befrielsens evangelium
men på ett så annat sätt att hela jag rubbas i mina grunder

så började våren fnittra

långsamt över snömassorna for det

fnittret

för plågan var aldrig vår att dela
den bär jag gärna själv
däremot glädjen och passionen
den är omöjlig att hålla inom sig alltför länge

och smärtornas man ler ur många sekler av missförståddhet
för nog må han vara fattig och oansenlig som få

men det var bara glädjen han förmådde dela

du säger att orden inte har någon rymd
ingen station i tystnaden som förmår bära tankarna

men ser du då inte hur insida blir utsida där i din starka vilja att hålla just din egen avgrund långt från ditt synfält

men jag säger dig:

varken himmel eller helvete har någon betydelse
- inte gott eller ont

bara detta

livets suck i varje lem
vårens tysta andetag

syndafall och nåd – förenade i samma frukt
och dödsdomen fästs på din botten strax innan det nyspirande finner en rot

allt annat är berättelsen - den som du håller så kär

din prins och din drake
din orm och ditt livsträd

och du ska darra där
i harmagedon

innan befrielsen bryter din krossade ande i bit efter bit efter bit

och du med förtjusning ser att de alla speglar solen

tanken vrider sig ur greppet

ovanför finns en värld av mått och glans vi bara kunde drömma om
- där i våra bara lemmars längtan

jag vilar stilla när du bryter ut mig

en smärtans långsamma tango

”jag är också här- se mig”

men glaset som skiljer din himmel från mina stjärnor har ingen botten
och livet söker nya armar ständigt

jag är mina övergivna platser
och alla dem jag aldrig fann

barnet som lekt naken i gyttjan,
orons moder och lättjan

trådarna är så ömma när de brister mellan våra försök
-som om de spunnits av silvertårar

och jag anar att glas och tårar är en krossad spegel
att gyttjan är min egen

och att stjärnljuset är miljoners år äldre än jag

- Du, det fanns ingen frälsare som kunde ersätta din egen kraft.
- Nej, jag vet. Jag har förstått det nu.
- Vad ska du göra nu då?
- Jag vet inte det. Man får liksom ta det som det kommer.

Sakta grydde dagen kring vår vandring. Luften kastade av sin fukt mot våra bara armar där vi gick.

- Att vilja ha en frälsare kanske bara är ett sätt att undslippa ansvaret.
- Jo, det tror jag att det är.
- Men vad gjorde du då här? I mitt liv? Vad är ditt ärende egentligen.

Han log. Ibland kan det te sig så irriterande detta att han alltid ler. Som om ord inte skulle behövas. Men jag behöver ord. Ord som upprättar mina konstruktioner av is och blod och lera. Ord som skänker tröst och vila. Tystnaden bryter isär och smärtan blir så skärande tom där och då. Och hans leende.

- Ja, jag vet. Jag förstår det. Men jag vill inte förstå.
- Du, jag lämnar dig nu.
- Nej.

Han nickade.

- Varför då? Måste du det?
- Nej, jag måste ingenting. Men du vill det. Du bara vet det inte ännu.

När han for sin väg stod jag där som brydd. Den tomhet han lämnade efter sig var inte pockande och krävande. Den var bara tom. Solen smekte berget med yrvakna gryningsstrålar. Nu var sommaren snart här igen och jag stod ensam.

När du går över fälten, nordväst om heden kan du se mig. Mina rötter har slagit ner långt mot den vattenåder som löper ut ur berget på södersidan. Mina grenar sträcker sig stillsamt upp mot molntaggar och soldis. Jag är en profil i ditt landskap, en kuliss fylld av liv. På våren sätter jag mina skott och varje höst drar jag hem min kraft – min egen kraft – och låter löven falla över markerna.

Ibland i stilla sommarkvällar funderar jag över honom när vinden leker mina grenar. Och jag minns hans leende. Det där gäckande, samtidigt förtröstansfulla leendet.

- Du, du finner den ska du se.
- Ja, kanske det.
- Hej då. Nu far jag.
- Mm, hej då.

jag följde dig upp till toppen på ditt berg. såg hur du fylldes av ljuset och hur ljuset sen tog dig med. såg glittret runt din panna, din mun och hur hjärtat hävdes ur ditt bröst. såg såren som lämnades kvar där på backen. såg hur särken blev liggande.

kanske borde jag tänkt att allt var så overkligt. att himlen inte bort kunna öppna sig ens för din skull. kanske borde jag ha börjat konstruera förklaringar. försökt förstå.

men tystnaden efteråt var så kompakt att den inte lämnade något rum för ord. vi gick tysta ner från berget.

när jag efteråt tände ljusen vid mitt bord kunde jag se att något hänt mig. det var som om jag förstod att berget också var mitt berg. och jag såg för mig hur vi gick där på stigen med dig och såg att det var min egen stig jag vandrade. kanske förstod jag också redan där att det var nödvändigt för mig att kunna lämna dig där och då. att jag hade blivit vuxen därmed. att berget var mitt myndigförklarande.

jag packade ner bilden av dig i min ficka. nära mig men inte längre det enda som fanns för min syn. ibland kan ju det som är viktigast i livet skymma just sig självt.