någon sådde ett frö
vinden bar mot en öppnad famn
som ett krävande foster
sugande pockande kvävande o-liv
strömlinjeformad med en knytnäve på
trycker mot strupe
uppåt
uppåt
nedåt
nedåt
han går förbi
mannen med det ljusa
han för lossar
miss
foster
ur mig
just då kan jag se att kärleken inte gömde sig bakom skulden
att den fanns där hela tiden
som en bultande artär
bakom
runt
omringande
skulden
fostret
fallet
mig
skulden är en känsla
man kan så
och man kan mista
kärleken
den bara är
