- Ja om vi fattar det här beslutet nu. Vem kommer då att få sin vilja igenom?
Retoriskt är det en fråga som hörs ofta. Det förutsätts i vårt samhälle att olika viljor strider mot varandra. ”Han ska alltid ha sin vilja igenom”, kan det heta.
Jag sätter mig en stund och grubblar lite över det där med viljan. Vet inte säkert att jag känner någon som har en sån där tydlig vilja. De allra flesta människor man möter brukar på sin höjd veta vad de INTE vill, men väldigt sällan hör man någon säga att de vet precis vad de vill. Just nu i varje steg. Ändå är åsikter något högt skattat i vårt samhälle. Det finns människor som bygger sitt värde och sin identitet just utifrån åsikter. Och hur ofta efterfrågar vi inte just åsikter hos nya bekanskaper för att liksom ta pulsen på dem. Veta var vi har dem.
Pragmatik kallar vi det när någon vågar ta steget ut och erkänna att utgången inte är det viktigaste, bara man fått gå igenom möjliga lösningsförslag och fått finnas med i ett beslut som en majoritet sen kan känna sig nöjda med. Ett pragmatiskt ställningstagande. Vad är då pragmatikerns motsats, undrar jag. Ja, kanske skulle vi kalla henne obstinat, fundamentalistisk eller rent av galen. Hon, som alltid vill bestämma. Hon som verkar tro att själva bestämmandet är viktigare än frågan.
Själv vet jag just inte alls om jag längre har några bestämda åsikter. Har inte prioriterat framställandet av sådana på ett tag nu. Men visst skulle jag också vilja få min vilja igenom. Igenom den trånga port som kallas mitt medvetande. Då kanske saker skulle klarna lite mer…
