Och han gav dem denna liknelse: ”en man hade ett fikonträd i sin vingård, och han kom för att se om det fanns någon frukt på det men hittade ingen. Då sade han till sin trädgårdsmästare: I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför ska det ta upp mark till ingen nytta? Han svarade: Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte kan du hugga bort det.” (Luk 13:6-9)
Den här berättelsen handlar om en flicka som alltid ville tro andra om gott. Det handlar om henne som trodde på fullaste allvar att man fick tusenfalt igen när man bjöd på sig själv, sin tid och sina pengar. Det handlar om flickan som gärna gick två mil med sin vän när han bad henne gå en. Den flickan ska jag berätta om här.
Man undrar så när det börjar gå snett. När överskrider generositeten gränsen för när en människa själv tar skada? När i denna långa process börjar hon, istället för att hjälpa, låta andra stjälpa henne? När ska Gud belöna det där saktmodet alla talar så väl om? ”Brusa inte upp” sades det henne. ”Svälj förtreten” ”Ta ditt ansvar och försök alltid göra rätt.”
Flickan försökte. Det behöver väl knappt skrivas här att det var en omöjlighet. Nästan varje dag bröt hon mot något av sina hårda bud och lade straffet i sin egen kappsäck. Men man kan inte säga annat än att hon var ståndaktig. Ståndatig och envis. Varje ny dag reste hon sig på nytt, lade säcken på ryggen och sökte efter gudens beröm och efter sin godhet.
Tyngd av sitt eget tappade hon förmågan att möta andras blickar. Och detta är en farlig sak att göra. Ty just i det sekundsnabba mötet när människor ställs själ mot själ avgörs trovärdigheten. Men vår flicka såg aldrig bortom sin egen trovärdighet.
Nöden såg hon däremot. Hon såg hur andra människor led och behövde hennes hjälp. Inte anade hon då (hur skulle hon kunna det?) att det bara var bagaget som växte när hon övertog andras skuld. Hon var fortfarande samma sökande lilla flicka som väntade på att Gud skulle se hennes strävan.
Ibland kräver livet självt att tröttheten får ta över en människas ande. Hon kommer att streta då och göra motstånd. Men tröttheten vinner alltid till slut.
Så där satt vår lilla flicka med sin packeframför sig och såg ut över allt hon samlat i sin godhets påse. Hon såg alla blickar hon vänt nedåt, alla slag hon fått ta emot, allt hån och allt spe. Den krummade ryggen. Tåren som trängde ögonlocket. Allt låg det där bredvid en flaska sprit och ett paket cigaretter.
- Var är det vackra Gud? Var är det någonstans? skrek hon rakt ut i luften.
- Kan du inte visa mig det vackra någongång?
Hela skapelsen log samfällt utom och inom flickans hjärta.
- Det vackra Moa, det har du burit med dig hela tiden, viskade vinden. Men du har strävat så hårt för att dölja just det. I din strävan efter att göra gott missade du det viktigaste; att ta emot godheten. Du levde ditt liv för en dag i taget. Allt för att orka, för att stå ut. Allt ville du förstå. Allt ville du göra.
Men jag råder dig att leva i tidlösheten. Ty att leva i evigheten gör en människa klok. Att leva i nuet gör henne förnuftig.
- Det vackra, Moa, det är du.
