i ett rum
ur jordens kärna
sitter hon
kvinna av magma
strålande ungdom
betagande visdom
grånande lockar
väver var dag
som ett verk av solen
en varp lagd i stå
en skyttel som slår
ett kast för vänskap
ett kast för kärlek
frid
frid
frid
och hon stampar så stilla
när jorden skälver
hon vänder sitt ansikte
ånyo mot solen
dag för dag
för dag
