DrakHannas spörsmål

Det är så vi skall tänka, alla vi fullkomliga

– Du Moa…
– Ja, Paulus?
– Isen ser väldigt hal ut.
– Ja, Paulus. Det är det som är meningen. Kom nu.

Jag och min polare Paulus nyttjade den solskensdrypande vinterdagen till skridskoåkning. I mitt garage hade jag hittat ett par gamla skridskor som min pappa lämnade efter sig. Med ett par raggsockor emellan blev de bra som prova-på-skrillor år Paulus. Det är inte särskilt lätt att stå på ett par skridskor när man är uppväxt i en öken och jag skrattade mycket åt honom.

– Du likar mest Bambi när du gör sådär. Håll ihop benen Paulus!
– Det här är inte lätt för mig Moa.
– Jag vet, log jag, jag skojar bara med dig.
– Man tål det lite bättre när man blir gammal, log han tillbaka.
– Jo, så är det säkert. Man lär väl sig att det tar tid att lära.

– Ingen kan vara fullkomlig med detsamma.

– Du… Paulus?
– Ja, Moa.
– Det där med fullkomlighet. Det skrev du ju en hel del om. Jag gillar inte det.
– Nähä? Varför då om jag får fråga?

– Man känner sig så ovärdig inför den. Som att man aldrig räcker till. Det gör mig uppriktigt förbannad, helt ärligt. Hur du först kan skriva om att ingen undgår domen, att vi alla är syndare. Och sen detta: att vi ska vara fullkomliga, liksom fadern är fullkomlig.

– Du, det var faktiskt Herren Jesus som sa det där sista.
– Jaja, men ändå. I dina brev kan det också låta precis så.
– Vi sätter oss en stund, Moa. Hade du lite kaffe?
– Javisst.

Vi satte oss tillrätta i strandkanten och dukade upp matsäcken.

– Vad menar du med fullkomlig, Moa. sa Paulus sen.
– Sådär perfekt, liksom. Att inte göra fel. Att vara i balans.
– Är det något du kräver av dig själv?

– Ja, det är väl ofta det. Men jag räcker inte till. Jag skäller på barnen och motar iväg dem när jag är stressad. Jag försummar viktiga saker.

– Gör inte alla just detta?
– Jo, jag antar det. Men hur kan du då avkräva fullkomlighet ur oss?

Paulus skrattade lite.

– Men, Moa då, Jag har ju inte ens fått berätta min definition på ordet.
– Nej, det har du ju inte. Förlåt. Jag dömer ju dig utifrån mina egna föreställningar nu.

– Just det. Och det är det som är grejen. Det du sviker när du är mänsklig är dina egna stora förväntningar på dig själv. Det är lag du själv valt att lägga ovanpå din person. Det är en dom du fäller över dig själv.

– Nä, stopp nu. Nu hänger jag inte med.
– Jag tror att vi människor gör just så för att slippa vara fullkomliga.
– Snälla Paulus. Jag förstår inte.
– Det är Ok, Moa. Jag tar det lite från början. Ser du isen här?
– Javisst. Vi har ju åkt på den.

– Som jag förstår saken så döljer den här isen något annat, därunder. Isen är ovanpå. Så länge isen ligger här kan vi inte möta det som finns under. Just så gör också du med ditt ständigt dåliga samvete.

– Ja… jag tror jag hittade nåt här. Du menar att jag förminskar mig själv genom allt jag tycker att jag borde vara, just för att slippa vara mig själv?
– Ja, det var bra formulerat

– Jag tror du kan ha rätt där. Som det här med att vara mamma. Det är när jag låtsas vara konsekvent, snäll och sträng samtidigt som det verkligen går åt pepparn. För då slutar jag lyssna på barnen. Slutar ta in dem.

– Just så. Det som verkligen finns inuti dig, det som är skapat du, det är det fullkomliga. Och det är det du ska sträva efter.
-Nu åker vi lite till Paulus. Kom nu.

Säga vad man vill om min polare, men han lär sig snabbt. Snart åker vi med långa skär långt ute på isen.

– Du Moa, förresten.
– Ja, Paulus?
– Vad är det egentligen under den här isen.
– Det var det som var så fint med din bild Paulus och du vet det inte ens, log jag. Det är en hel sjö full av växter och djur.

Paulus stannade mitt i rörelsen.

– En sjö? Ni är inte kloka ni nordbor