Moa och Paulus leker Herre på täppan

Buden ”Du skall inte begå äktenskapsbrott”,”Du skall inte dräpa”,”Du skall inte stjäla”,”Du skall inte ha begär och alla andra bud sammanfattas ju i ordet: ”Du skall älska din nästa som dig själv

Jag och min polare Paulus gick en promenad i den kalla Decembermorgonen. Kylan färgade våra kinder rosiga och andedräkten stod som ett moln framför våra gestalter.

– Kolla, Moa. En liten kulle. Försten upp vinner.

– Javisst. Häng med om du kan, din gamle profet, tjöt jag och kastade mig uppför backen. Kampen blev jämn och vi halkade båda i snön som lagt sig ovanpå ett fint lager is. Vi skrattade när vi kom upp.

– Jag vann, jag vann! ropade jag och hoppade upp och ner.

Men då puttade Paulus ner mig ett par meter.

– Va? Ska vi leka Herre på täppan? sa jag.

– Javisst, putta om du kan, skrattade Paulus.

Leken tog allt vildare former och jag kände hur pulsen steg. Och med den tilltog min brutalitet och mina fula trick. Jag började nästan bli arg på min polare.

– Vet du Moa, sa Paulus precis när jag skulle till att fälla honom nerför backen i en kullerbytta som skulle göra hela långa skägget alldeles snöigt.

– Ja, vad nu då?

– Det här är en lek för oss, men för många människor är det hela deras vardag.

– Ska vi prata djupt nu? Mitt i leken?

– Kom och sätt dig här nu, Moa. Vi ryms båda på toppen och jag har lite kaffe i termosen.

Jag log och satte mig ner.

– Jag tror du har rätt, Paulus, sa jag sen när kaffet sände sin varma doft ur varsin kåsa.

– Alltför ofta blir det mer tävling och prestation över livet än att verkligen få tid att leva, fortsatte jag.

– Jo, just så Moa. Det finns både i människans natur och i varje kultur som inte aktivt arbetar med det.

– Menar du att empati måste läras in? Att det inte finns där från början? Jag tror du har fel då. Det har jag väl märkt på mina barn, och djur också för den delen, att de snabbt ser när man behöver tröst.

– Jag tror både empatin och prestationen finns från början, men att omständigheter runt om gör att den ena lätt tar överhanden. Och att denna ena nästan alltid är tävlingen. Det märkte du väl nu på dig själv hur lätt man hamnar i jagets stress inför en uppgift.

Jag skrattade lite:

– Jo du Paulus, hade du inte stoppat mig där hade du fått rulla vill jag lova!

– Se på isen härunder. Mot den får snön inget fäste. Lika är det med god vilja som fästs mot ett glatt underlag av konkurrens.

– Jo, det där kan jag känna igen mig i. Ibland inför andra människor kan jag ägna mer tid åt att skryta om mina barn än att lyssna på dem.

– Du är bra du, Moa. Just så menade jag.

– Men vad gör du? Putta inte på mig! Sluta Paulus!

– Fikapausen är slut! tjöt den gamle och log med hela ansiktet.

Moa och Paulus åker skridskor

Det är så vi skall tänka, alla vi fullkomliga

– Du Moa…
– Ja, Paulus?
– Isen ser väldigt hal ut.
– Ja, Paulus. Det är det som är meningen. Kom nu.

Jag och min polare Paulus nyttjade den solskensdrypande vinterdagen till skridskoåkning. I mitt garage hade jag hittat ett par gamla skridskor som min pappa lämnade efter sig. Med ett par raggsockor emellan blev de bra som prova-på-skrillor år Paulus. Det är inte särskilt lätt att stå på ett par skridskor när man är uppväxt i en öken och jag skrattade mycket åt honom.

– Du likar mest Bambi när du gör sådär. Håll ihop benen Paulus!
– Det här är inte lätt för mig Moa.
– Jag vet, log jag, jag skojar bara med dig.
– Man tål det lite bättre när man blir gammal, log han tillbaka.
– Jo, så är det säkert. Man lär väl sig att det tar tid att lära.

– Ingen kan vara fullkomlig med detsamma.

– Du… Paulus?
– Ja, Moa.
– Det där med fullkomlighet. Det skrev du ju en hel del om. Jag gillar inte det.
– Nähä? Varför då om jag får fråga?

– Man känner sig så ovärdig inför den. Som att man aldrig räcker till. Det gör mig uppriktigt förbannad, helt ärligt. Hur du först kan skriva om att ingen undgår domen, att vi alla är syndare. Och sen detta: att vi ska vara fullkomliga, liksom fadern är fullkomlig.

– Du, det var faktiskt Herren Jesus som sa det där sista.
– Jaja, men ändå. I dina brev kan det också låta precis så.
– Vi sätter oss en stund, Moa. Hade du lite kaffe?
– Javisst.

Vi satte oss tillrätta i strandkanten och dukade upp matsäcken.

– Vad menar du med fullkomlig, Moa. sa Paulus sen.
– Sådär perfekt, liksom. Att inte göra fel. Att vara i balans.
– Är det något du kräver av dig själv?

– Ja, det är väl ofta det. Men jag räcker inte till. Jag skäller på barnen och motar iväg dem när jag är stressad. Jag försummar viktiga saker.

– Gör inte alla just detta?
– Jo, jag antar det. Men hur kan du då avkräva fullkomlighet ur oss?

Paulus skrattade lite.

– Men, Moa då, Jag har ju inte ens fått berätta min definition på ordet.
– Nej, det har du ju inte. Förlåt. Jag dömer ju dig utifrån mina egna föreställningar nu.

– Just det. Och det är det som är grejen. Det du sviker när du är mänsklig är dina egna stora förväntningar på dig själv. Det är lag du själv valt att lägga ovanpå din person. Det är en dom du fäller över dig själv.

– Nä, stopp nu. Nu hänger jag inte med.
– Jag tror att vi människor gör just så för att slippa vara fullkomliga.
– Snälla Paulus. Jag förstår inte.
– Det är Ok, Moa. Jag tar det lite från början. Ser du isen här?
– Javisst. Vi har ju åkt på den.

– Som jag förstår saken så döljer den här isen något annat, därunder. Isen är ovanpå. Så länge isen ligger här kan vi inte möta det som finns under. Just så gör också du med ditt ständigt dåliga samvete.

– Ja… jag tror jag hittade nåt här. Du menar att jag förminskar mig själv genom allt jag tycker att jag borde vara, just för att slippa vara mig själv?
– Ja, det var bra formulerat

– Jag tror du kan ha rätt där. Som det här med att vara mamma. Det är när jag låtsas vara konsekvent, snäll och sträng samtidigt som det verkligen går åt pepparn. För då slutar jag lyssna på barnen. Slutar ta in dem.

– Just så. Det som verkligen finns inuti dig, det som är skapat du, det är det fullkomliga. Och det är det du ska sträva efter.
-Nu åker vi lite till Paulus. Kom nu.

Säga vad man vill om min polare, men han lär sig snabbt. Snart åker vi med långa skär långt ute på isen.

– Du Moa, förresten.
– Ja, Paulus?
– Vad är det egentligen under den här isen.
– Det var det som var så fint med din bild Paulus och du vet det inte ens, log jag. Det är en hel sjö full av växter och djur.

Paulus stannade mitt i rörelsen.

– En sjö? Ni är inte kloka ni nordbor

Av nödvändighetens nåd

Jag är marken där du sätter dina fötter. Stenen som möter din skosula. Gräset vid kanten och alla gula tussilago. Varthän än dina steg för dig så finns jag där. Bär dig på de stigar du väljer att gå.

Jag är drycken som möter din torra strupe. Kraften som får dig att orka gå vidare. Jag är ljuset du ser när allt plötsligt klarnar. Jag är vissheten som får ängarna att sjunga, blåsippan i dungen.

Jag är den nalkande våren. Hoppet om grönska och sommarn som kommer. Jag är luften du andas och näringen ut i varje liten cell i din kropp. Jag är det spirande nya som gjutits i ditt inre. Jag är rörelsen i ditt sköte.

Du behöver inte tro mig. Men tro på att vägen bär dina steg, att sanningen finns där inom dig och att livet brister ut i ännu en glädjetid. Av nödvändighetens nåd.

Pappa – var är du?

Hålet når så djupt i hennes barnasjäl
och mörkret är det som vässar hennes rädslas knivskarpa kanter

Den svarta blicken
kraven
hoten och slagen

att veta detta:

Om du talar med honom så är du inte välkommen
glöm honom
tänk inte på honom

Hon är bara 5 år
men vet mer än ett barn borde veta

för mamma har berättat

berättat om det svartaste svarta
och hon vet inte längre vad som är hon själv

vad som är mamma
och vad som är mardrömmen

den återkommande

men hon vet hur saknaden känns
när den får vila vid en bäck i skogen
i frihet

där hon lagt små båtar som guppar i vågorna

”Åk till pappa, lilla båt” viskar hon innan hon dras in igen
av moderns gälla stämma
dras in i dramat som syrar hennes värld i förvirring

Hur ska hon någonsin våga se in i ett par ögon igen?

Är poesi för utlämnande?

tror du att du läser min själ?
mitt liv och mina tankar?

varsågod
jag har lagt dem på ett fat
skurna
upplagda i färgkodning

smakligt frestande

men när fruktens saft möter din gom
så är det inte längre min beska

utan din

Vad är kvinnligheten anno 2010. En kvinnodag som denna.

inatt hade jag två kön

och tanken drabbardrabbardrabbar

vem är jag? vad är kvinnan i mig? kan gudar ha kön?

alla dessa bilder av mödrar och fäder som kastar sig över mig. onda kvinnor och varma män – kalla män och ömhetens blick. har godhet och ondska ett kön? finns det könsspecifika egenskaper? vad är ett kön?

jag är vilse i ett sammelsurium av röster som ropar i alla medier

kvinnor är relationella. män är rationella. kvinnor är omhändertagande. män är produktiva. nån bor på mars och nån bor på venus.

själv känner jag mig utslängd i en vintergata
könlös
tvåkönad
erotisk

valbar
orgastisk
energisk

vilsen
vilsen
och du som håller om mig är ansikte, lysande ömhet och kropp. hud som smeker, livgivande. skäggstubb mot slickad hals och nacke. sammanflätat svällande liv. inuti oss båda växer det nya livet obändigt mot sin egen framtid. kravlande liv. fjäderlätt beröring mot våra livmodrar och våra testiklar.
vem ska kunna kontrollera oss idag när ingen förmådde under natten?

jag är tvåkönad idag. som inatt. sammangift i universum.

Jesaja

jag vet att jag bär mina sorger som trappsteg över axeln

men älskade – hindra mig inte
det finns vägar där trappor är det enda som för oss framåt

och att släppa dem nu vore att aldrig bli kvitt
gisslet
kedjan

motorn

och när jag förstod att mannen i texten inte var du
aldrig hade varit

att han var befrielsens evangelium
men på ett så annat sätt att hela jag rubbas i mina grunder

så började våren fnittra

långsamt över snömassorna for det

fnittret

för plågan var aldrig vår att dela
den bär jag gärna själv
däremot glädjen och passionen
den är omöjlig att hålla inom sig alltför länge

och smärtornas man ler ur många sekler av missförståddhet
för nog må han vara fattig och oansenlig som få

men det var bara glädjen han förmådde dela

Kenosis

du säger att orden inte har någon rymd
ingen station i tystnaden som förmår bära tankarna

men ser du då inte hur insida blir utsida där i din starka vilja att hålla just din egen avgrund långt från ditt synfält

men jag säger dig:

varken himmel eller helvete har någon betydelse
– inte gott eller ont

bara detta

livets suck i varje lem
vårens tysta andetag

syndafall och nåd – förenade i samma frukt
och dödsdomen fästs på din botten strax innan det nyspirande finner en rot

allt annat är berättelsen – den som du håller så kär

din prins och din drake
din orm och ditt livsträd

och du ska darra där
i harmagedon

innan befrielsen bryter din krossade ande i bit efter bit efter bit

och du med förtjusning ser att de alla speglar solen

meditation*kodord*virvel

 mitt pannben är inte längre mitt

tanken vrider sig ur greppet

ovanför finns en värld av mått och glans vi bara kunde drömma om
– där i våra bara lemmars längtan

jag vilar stilla när du bryter ut mig

en smärtans långsamma tango

 

 

övergivna platser

när alla granarna lagt vilan i mossad mark
ser du på mig och ropar högt ovanifrån

”jag är också här- se mig”

men glaset som skiljer din himmel från mina stjärnor har ingen botten
och livet söker nya armar ständigt

jag är mina övergivna platser
och alla dem jag aldrig fann

barnet som lekt naken i gyttjan,
orons moder och lättjan

trådarna är så ömma när de brister mellan våra försök
-som om de spunnits av silvertårar

och jag anar att glas och tårar är en krossad spegel
att gyttjan är min egen

 

och att stjärnljuset är miljoners år äldre än jag

« Older entries