Sykar

 

vet du om 
att den bild du ser i din spegel
aldrig fastnade där

att vattnet du håller i din hand
är i ständig rörelse

många män har du haft
men vari ligger skammen i det?

kanske går du hit
på tider då inga andra är här
just för att kunna tvätta och skrubba

ånga ut krampen som fäst i ditt mellangärde

den som dömt dig 
är du
alltid du
vi andra känner bara generad tacksamhet inför ditt självpåtagna utanförskap
att du avgränsat dig gör oss mer isolerade från vår egen olycka

vattnet du dricker 
renar bara den som vet att renas

Hans blick 
vet bara du hur du ska möta
just nu

Vindparadoxen

 

 

en man låter vinden ljuda
en annan sparar alla tonersom små små askar i sin hylla av minnen
en man sitter och onanerar med gud i ett hörn av universum
fastnaglad vid korset av sin egen rädsla
och när du tar avstånd från hans dogmer 
som om hans orgasm inte berörde ditt innersta skamcentrum
så är du redan där

fasthållande vinden 
desperat sökande den optimala kicken

detta är sökandets paradox – att bara den som håller kan släppa och den som tror att han släpper är den som håller livet hårdast fast

Moas täppa


Stolt gick hon där. 

I hennes egen trädgård hade genom årtionden nya växter planterats, nya skott brutit fram. En hel del av vilka var planerade och strukturerade, men också en del som hon inte riktigt anade var de kom ifrån, men som hon ändå låtit ta sin plats, spira och växa. 

Att vandra där var som en resa i livet. Hennes eget liv. Och hon kunde i varje växt känna de känslor som hade funnits där i växtens gryning. Lyckan i Bougan-Villen från Florens. Sorgen i rosen som tagits i skott från graven. Ångesten som rotats i marktäckaren. Den som skulle dölja. 

– Vad tycker du?
Hennes ansikte lyste som solen. 
– Jag njuter storligen av att få vandra genom ditt livsverk, sa han och hans ögon värmde hennes längtan. 

De vandrade länge där tillsammans i tystnad. 
– Det är en konst att våga plantera, sa han till slut. 

Hon tittade förvånat på honom. Hon själv såg det inte så. För henne var det en drift att sätta frön i marken, vattna och vänta. Det var själva levandet i hennes liv. 

– När man satt fröet i marken finns inte längre makten. Då måste man släppa det. Då är fröet inte längre ditt. Om du försöker hålla fast vid det, blir blomman din sorg – inte din glädje. En tavla du målar är inte längre din när den är färdig. Den sonat du spelat har du redan gett ut som gåva till en omvärld som inte alltid lyssnar. Sådan är kärleken, Moa. Allt du ger är också det som sedan är förlorat. Om du inte förstår det så är du bunden till ditt verk. Inte verket till dig. 

Tårarna föll mot marken där hon stod. En smärta brann under hennes ögonglober. Vred hennes seende – inifrån och utåt. Han lutade henne mot sin bringa och smekte långsamt längs ryggen. 

– Moa, trädgården är kvar. Den har sitt eget liv att leva. Och du kommer att se att den är ännu mycket vackrare så. I ljuset av ditt eget Nu. 

Bildspel – III

Kärlek är utan kamp

 


Du ser hur de biter efter dig
Hur de hakar efter dina fötter

Är de förväxta skorpioner
de kryp som biter sig fast i din tå?   

Då kommer han
Befriaren  

Han krossar djuret under sin skosula
och du förstår 
att om bara du hade skorpionen på dig
som en toffla
kunde också du göra detsamma  

Mödan att trä djuret runt din fotled
blir inte mindre
när samma varelse är det som hotar

tror du  

Bildspel – II

Gåvor är kärlek förpackad

 

 

 


vattnet kan inte dränka dig

 

Han tvingar ditt huvud i spannen
åter och åter

paniken stegras i dig
ända till dess att du ser och förstår

kapitulationen inför det oundvikliga    

Där följer du spannen i dess botten
blir ett med din ocean  

vattnet kan inte dränka dig 

Bild spel – I

bilder är gåvor

 

 


hur stilla ter sig inte luften
här ovanför

hundratals löpande svin
kastar sig mot branten
luften är högdäröver

bana din väg passera