En kuliss för din vy

– Du, det fanns ingen frälsare som kunde ersätta din egen kraft.
– Nej, jag vet. Jag har förstått det nu.
– Vad ska du göra nu då?
– Jag vet inte det. Man får liksom ta det som det kommer.

Sakta grydde dagen kring vår vandring. Luften kastade av sin fukt mot våra bara armar där vi gick.

– Att vilja ha en frälsare kanske bara är ett sätt att undslippa ansvaret.
– Jo, det tror jag att det är.
– Men vad gjorde du då här? I mitt liv? Vad är ditt ärende egentligen.

Han log. Ibland kan det te sig så irriterande detta att han alltid ler. Som om ord inte skulle behövas. Men jag behöver ord. Ord som upprättar mina konstruktioner av is och blod och lera. Ord som skänker tröst och vila. Tystnaden bryter isär och smärtan blir så skärande tom där och då. Och hans leende.

– Ja, jag vet. Jag förstår det. Men jag vill inte förstå.
– Du, jag lämnar dig nu.
– Nej.

Han nickade.

– Varför då? Måste du det?
– Nej, jag måste ingenting. Men du vill det. Du bara vet det inte ännu.

När han for sin väg stod jag där som brydd. Den tomhet han lämnade efter sig var inte pockande och krävande. Den var bara tom. Solen smekte berget med yrvakna gryningsstrålar. Nu var sommaren snart här igen och jag stod ensam.

När du går över fälten, nordväst om heden kan du se mig. Mina rötter har slagit ner långt mot den vattenåder som löper ut ur berget på södersidan. Mina grenar sträcker sig stillsamt upp mot molntaggar och soldis. Jag är en profil i ditt landskap, en kuliss fylld av liv. På våren sätter jag mina skott och varje höst drar jag hem min kraft – min egen kraft – och låter löven falla över markerna.

Ibland i stilla sommarkvällar funderar jag över honom när vinden leker mina grenar. Och jag minns hans leende. Det där gäckande, samtidigt förtröstansfulla leendet.

– Du, du finner den ska du se.
– Ja, kanske det.
– Hej då. Nu far jag.
– Mm, hej då.

Vad är det med alla dessa berg?

jag följde dig upp till toppen på ditt berg. såg hur du fylldes av ljuset och hur ljuset sen tog dig med. såg glittret runt din panna, din mun och hur hjärtat hävdes ur ditt bröst. såg såren som lämnades kvar där på backen. såg hur särken blev liggande.

kanske borde jag tänkt att allt var så overkligt. att himlen inte bort kunna öppna sig ens för din skull. kanske borde jag ha börjat konstruera förklaringar. försökt förstå.

men tystnaden efteråt var så kompakt att den inte lämnade något rum för ord. vi gick tysta ner från berget.

när jag efteråt tände ljusen vid mitt bord kunde jag se att något hänt mig. det var som om jag förstod att berget också var mitt berg. och jag såg för mig hur vi gick där på stigen med dig och såg att det var min egen stig jag vandrade. kanske förstod jag också redan där att det var nödvändigt för mig att kunna lämna dig där och då. att jag hade blivit vuxen därmed. att berget var mitt myndigförklarande.

jag packade ner bilden av dig i min ficka. nära mig men inte längre det enda som fanns för min syn. ibland kan ju det som är viktigast i livet skymma just sig självt.

Tundrans sång

Vargen träder inför blickarnas fält. Ögonen speglar mod och vilja. Hans päls vajar sakta i stäppens blåst.

– Välj dig, manar rösten ur tiden

Rädslan är faktiskt inte verklig. har aldrig varit verklig. Den är saknad och ekande hål. tomrummen mellan partiklarna. dansens fäste.

Hästen står så stilla och bara ser ut över vidderna. Hon är längtans fåle. intet höll hennes tömmar så stilla i går. nu släpper grimman greppet.

I min panna kryper de ihärdigas armé. varje kväll bor de där och ibland utan att jag anar stunden innan så kan de ropa ut sanningen från hustaken.

– Vad vill du?

Svaret uteblir. men jag anade att det skulle vara just så. det viktiga var ändå, just nu och här, att frågan vågade ställa sig där. I eldskenet, framför de gula ögonen och de vässade tänderna.

– Vad vill du mig? Tala.

Tankehieroglyfer

Du sitter där med din lilla Buddha i famnen och hävdar med en härdig envishet att du inte känner honom. Att han inte är din Buddha. Att du har kontroll. Men det är ju det som är ditt krucifix, försöker jag. Det här att ha koll.

Orden faller så lågt när bilder försöker komma igenom. Och inuti oss alla spränger lust och ensamhet. Konkurrerar sin väg mot ytan av vår självpåtagna artighet.

Men vad är felet i Buddha? frågar du.

Måste allt ha ett rätt och ett fel? Kan inte han bara få vara din Buddha, din Jesus eller din Krishna. Din börsnotering, din vision eller din nya BMW. Måste det vara ett fel med det?

Det är själva värderingen som skapar honom säger jag högt, men jag förstår på en gång att orden faller på hälleberget. Du bygger katedraler. Jag kan se det nu. Och jag tänker att det blir vackra katedraler som kommer att värma mången frusen pilgrim.

Jag hur de står invid katafalken. Sakta lyfter de locket för att slöja av sin djupaste rädsla. Sen hänger jag inte riktigt med längre för allt går så fort. Du kommer tillbaka med Buddha i famnen och vi lägger oss allihop i sarkofagen för att låta tiden konservera våra drömmar.