när alla granarna lagt vilan i mossad mark
ser du på mig och ropar högt ovanifrån
”jag är också här- se mig”
men glaset som skiljer din himmel från mina stjärnor har ingen botten
och livet söker nya armar ständigt
jag är mina övergivna platser
och alla dem jag aldrig fann
barnet som lekt naken i gyttjan,
orons moder och lättjan
trådarna är så ömma när de brister mellan våra försök
-som om de spunnits av silvertårar
och jag anar att glas och tårar är en krossad spegel
att gyttjan är min egen
och att stjärnljuset är miljoners år äldre än jag
Kommentera