jag vet att jag bär mina sorger som trappsteg över axeln
men älskade – hindra mig inte
det finns vägar där trappor är det enda som för oss framåt
och att släppa dem nu vore att aldrig bli kvitt
gisslet
kedjan
motorn
och när jag förstod att mannen i texten inte var du
aldrig hade varit
att han var befrielsens evangelium
men på ett så annat sätt att hela jag rubbas i mina grunder
så började våren fnittra
långsamt över snömassorna for det
fnittret
för plågan var aldrig vår att dela
den bär jag gärna själv
däremot glädjen och passionen
den är omöjlig att hålla inom sig alltför länge
och smärtornas man ler ur många sekler av missförståddhet
för nog må han vara fattig och oansenlig som få
men det var bara glädjen han förmådde dela
