Av nödvändighetens nåd

Jag är marken där du sätter dina fötter. Stenen som möter din skosula. Gräset vid kanten och alla gula tussilago. Varthän än dina steg för dig så finns jag där. Bär dig på de stigar du väljer att gå.

Jag är drycken som möter din torra strupe. Kraften som får dig att orka gå vidare. Jag är ljuset du ser när allt plötsligt klarnar. Jag är vissheten som får ängarna att sjunga, blåsippan i dungen.

Jag är den nalkande våren. Hoppet om grönska och sommarn som kommer. Jag är luften du andas och näringen ut i varje liten cell i din kropp. Jag är det spirande nya som gjutits i ditt inre. Jag är rörelsen i ditt sköte.

Du behöver inte tro mig. Men tro på att vägen bär dina steg, att sanningen finns där inom dig och att livet brister ut i ännu en glädjetid. Av nödvändighetens nåd.

4 kommentarer

  1. april 26, 2010 den 7:25 f m

    Fint om att vara ett med sig själv och världen!

  2. DrakHanna said,

    april 26, 2010 den 7:28 f m

    Ojdå, du missar poängen tror jag.

  3. april 26, 2010 den 9:51 f m

    Så går det när man inte har någon instinkt för kyrkoåret. 🙂
    Men jag tror ändå att det vara precis samma poäng!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: