Av nödvändighetens nåd

Jag är marken där du sätter dina fötter. Stenen som möter din skosula. Gräset vid kanten och alla gula tussilago. Varthän än dina steg för dig så finns jag där. Bär dig på de stigar du väljer att gå.

Jag är drycken som möter din torra strupe. Kraften som får dig att orka gå vidare. Jag är ljuset du ser när allt plötsligt klarnar. Jag är vissheten som får ängarna att sjunga, blåsippan i dungen.

Jag är den nalkande våren. Hoppet om grönska och sommarn som kommer. Jag är luften du andas och näringen ut i varje liten cell i din kropp. Jag är det spirande nya som gjutits i ditt inre. Jag är rörelsen i ditt sköte.

Du behöver inte tro mig. Men tro på att vägen bär dina steg, att sanningen finns där inom dig och att livet brister ut i ännu en glädjetid. Av nödvändighetens nåd.

Jesaja

jag vet att jag bär mina sorger som trappsteg över axeln

men älskade – hindra mig inte
det finns vägar där trappor är det enda som för oss framåt

och att släppa dem nu vore att aldrig bli kvitt
gisslet
kedjan

motorn

och när jag förstod att mannen i texten inte var du
aldrig hade varit

att han var befrielsens evangelium
men på ett så annat sätt att hela jag rubbas i mina grunder

så började våren fnittra

långsamt över snömassorna for det

fnittret

för plågan var aldrig vår att dela
den bär jag gärna själv
däremot glädjen och passionen
den är omöjlig att hålla inom sig alltför länge

och smärtornas man ler ur många sekler av missförståddhet
för nog må han vara fattig och oansenlig som få

men det var bara glädjen han förmådde dela

Kenosis

du säger att orden inte har någon rymd
ingen station i tystnaden som förmår bära tankarna

men ser du då inte hur insida blir utsida där i din starka vilja att hålla just din egen avgrund långt från ditt synfält

men jag säger dig:

varken himmel eller helvete har någon betydelse
– inte gott eller ont

bara detta

livets suck i varje lem
vårens tysta andetag

syndafall och nåd – förenade i samma frukt
och dödsdomen fästs på din botten strax innan det nyspirande finner en rot

allt annat är berättelsen – den som du håller så kär

din prins och din drake
din orm och ditt livsträd

och du ska darra där
i harmagedon

innan befrielsen bryter din krossade ande i bit efter bit efter bit

och du med förtjusning ser att de alla speglar solen

meditation*kodord*virvel

 mitt pannben är inte längre mitt

tanken vrider sig ur greppet

ovanför finns en värld av mått och glans vi bara kunde drömma om
– där i våra bara lemmars längtan

jag vilar stilla när du bryter ut mig

en smärtans långsamma tango

 

 

Vad är det med alla dessa berg?

jag följde dig upp till toppen på ditt berg. såg hur du fylldes av ljuset och hur ljuset sen tog dig med. såg glittret runt din panna, din mun och hur hjärtat hävdes ur ditt bröst. såg såren som lämnades kvar där på backen. såg hur särken blev liggande.

kanske borde jag tänkt att allt var så overkligt. att himlen inte bort kunna öppna sig ens för din skull. kanske borde jag ha börjat konstruera förklaringar. försökt förstå.

men tystnaden efteråt var så kompakt att den inte lämnade något rum för ord. vi gick tysta ner från berget.

när jag efteråt tände ljusen vid mitt bord kunde jag se att något hänt mig. det var som om jag förstod att berget också var mitt berg. och jag såg för mig hur vi gick där på stigen med dig och såg att det var min egen stig jag vandrade. kanske förstod jag också redan där att det var nödvändigt för mig att kunna lämna dig där och då. att jag hade blivit vuxen därmed. att berget var mitt myndigförklarande.

jag packade ner bilden av dig i min ficka. nära mig men inte längre det enda som fanns för min syn. ibland kan ju det som är viktigast i livet skymma just sig självt.

Meditation*kodord*demon

Läk mitt hjärta, ber jag dig
Bänd ut och Vänd in

Låt inte kammare sitta mot kammare

Sätt kniven i det djupaste och Vrid ur det lilla barnet
utfängsla hennes låga
brinn ut henne

och hon kommer som kräks ur ditt uppspärrade gap

Du

kallar dig oävlighet

Smärtan bryter så hårt att du inte ens märker hennes leende

Log hon?

Hesekiel

växande
som det gröna som spränger alla ramar i regntung sommartid

stilla sitter jag där omsluten
innesluten i din famn
och växer

huden drar och sliter under din beröring
kanske var det stenhjärtat
det där som du bröt ut

nu bultar jag
och skälver

frågan
du vet frågan:- vem är du egentligen
den fick aldrig ett svar

det behövs inte

Meditation*kodord*ögon

Jag sökte ett hjärta
vid onådens fot
Där fann jag en ensam sparv

I gryningen steg hennes sång mot ett berg
Där alla fönster stod öppna

Öppet stod också allt i mig
Öppen stod vårdagshimlen

En ton finns i mig
Som vill sjunga med dig

Sparven flög
och drömmen

Än är långt till försoning

meditation*kodord*blickad

du är ögon

ögon
ögon

jag centrifugeras ut ur min egen ångest

och tiden virvlar ur min mun
likt kräks ur dibarnets

krysta ut mig snart
du gudom

åtsnörd är jag av denna kraft

som drar

men du är ögon

ögon

ögon

Vindparadoxen

 

 

en man låter vinden ljuda
en annan sparar alla tonersom små små askar i sin hylla av minnen
en man sitter och onanerar med gud i ett hörn av universum
fastnaglad vid korset av sin egen rädsla
och när du tar avstånd från hans dogmer 
som om hans orgasm inte berörde ditt innersta skamcentrum
så är du redan där

fasthållande vinden 
desperat sökande den optimala kicken

detta är sökandets paradox – att bara den som håller kan släppa och den som tror att han släpper är den som håller livet hårdast fast

« Older entries