En kuliss för din vy

– Du, det fanns ingen frälsare som kunde ersätta din egen kraft.
– Nej, jag vet. Jag har förstått det nu.
– Vad ska du göra nu då?
– Jag vet inte det. Man får liksom ta det som det kommer.

Sakta grydde dagen kring vår vandring. Luften kastade av sin fukt mot våra bara armar där vi gick.

– Att vilja ha en frälsare kanske bara är ett sätt att undslippa ansvaret.
– Jo, det tror jag att det är.
– Men vad gjorde du då här? I mitt liv? Vad är ditt ärende egentligen.

Han log. Ibland kan det te sig så irriterande detta att han alltid ler. Som om ord inte skulle behövas. Men jag behöver ord. Ord som upprättar mina konstruktioner av is och blod och lera. Ord som skänker tröst och vila. Tystnaden bryter isär och smärtan blir så skärande tom där och då. Och hans leende.

– Ja, jag vet. Jag förstår det. Men jag vill inte förstå.
– Du, jag lämnar dig nu.
– Nej.

Han nickade.

– Varför då? Måste du det?
– Nej, jag måste ingenting. Men du vill det. Du bara vet det inte ännu.

När han for sin väg stod jag där som brydd. Den tomhet han lämnade efter sig var inte pockande och krävande. Den var bara tom. Solen smekte berget med yrvakna gryningsstrålar. Nu var sommaren snart här igen och jag stod ensam.

När du går över fälten, nordväst om heden kan du se mig. Mina rötter har slagit ner långt mot den vattenåder som löper ut ur berget på södersidan. Mina grenar sträcker sig stillsamt upp mot molntaggar och soldis. Jag är en profil i ditt landskap, en kuliss fylld av liv. På våren sätter jag mina skott och varje höst drar jag hem min kraft – min egen kraft – och låter löven falla över markerna.

Ibland i stilla sommarkvällar funderar jag över honom när vinden leker mina grenar. Och jag minns hans leende. Det där gäckande, samtidigt förtröstansfulla leendet.

– Du, du finner den ska du se.
– Ja, kanske det.
– Hej då. Nu far jag.
– Mm, hej då.

Moas täppa


Stolt gick hon där. 

I hennes egen trädgård hade genom årtionden nya växter planterats, nya skott brutit fram. En hel del av vilka var planerade och strukturerade, men också en del som hon inte riktigt anade var de kom ifrån, men som hon ändå låtit ta sin plats, spira och växa. 

Att vandra där var som en resa i livet. Hennes eget liv. Och hon kunde i varje växt känna de känslor som hade funnits där i växtens gryning. Lyckan i Bougan-Villen från Florens. Sorgen i rosen som tagits i skott från graven. Ångesten som rotats i marktäckaren. Den som skulle dölja. 

– Vad tycker du?
Hennes ansikte lyste som solen. 
– Jag njuter storligen av att få vandra genom ditt livsverk, sa han och hans ögon värmde hennes längtan. 

De vandrade länge där tillsammans i tystnad. 
– Det är en konst att våga plantera, sa han till slut. 

Hon tittade förvånat på honom. Hon själv såg det inte så. För henne var det en drift att sätta frön i marken, vattna och vänta. Det var själva levandet i hennes liv. 

– När man satt fröet i marken finns inte längre makten. Då måste man släppa det. Då är fröet inte längre ditt. Om du försöker hålla fast vid det, blir blomman din sorg – inte din glädje. En tavla du målar är inte längre din när den är färdig. Den sonat du spelat har du redan gett ut som gåva till en omvärld som inte alltid lyssnar. Sådan är kärleken, Moa. Allt du ger är också det som sedan är förlorat. Om du inte förstår det så är du bunden till ditt verk. Inte verket till dig. 

Tårarna föll mot marken där hon stod. En smärta brann under hennes ögonglober. Vred hennes seende – inifrån och utåt. Han lutade henne mot sin bringa och smekte långsamt längs ryggen. 

– Moa, trädgården är kvar. Den har sitt eget liv att leva. Och du kommer att se att den är ännu mycket vackrare så. I ljuset av ditt eget Nu. 

Moa och törstens vatten vid brunnen

– Jag vill inte mer nu, skrek hon plötsligt till och slängde näven i bordet. Sen blåste hon förlägen på handen. Hon hade överreagerat nu, det kände hon. 
– Vad är det du inte vill? frågade han och hans milda ögon väjde inte för hennes ilska. 

– Jag vill inte söka mer. Det finns ingen sanning att hitta. Allt är bara dåliga approximationer som vi använder som socialt glidmedel. Varje krus jag lyfter tror jag ska leda någon vart. Och lika stor är besvikelsen varje gång att det tömda kruset inte är något annat än tömt. Varje gång. Nu sätter jag mig här på bara rumpan och söker inte mer. Punkt.

– Men Moa då, log mannen. Du har ju missat det viktiga nu när du resonerar så. 
– Det viktiga, fräste hon till. Om du ger mig en enda bok till att läsa ska jag bränna den inför ögonen på dig. 

Hon var så arg nu att hon spottade. 
– Moa, lyssna på mig nu. 
Han tog hennes hand och förde den mot hennes bröst. 

– Sanningen bär du med dig var du än går. Den fanns aldrig i kruset och bägaren är inte sanningen. Inte heller fanns den i orden du läste, eller ens i bokens innehåll. Sanningen är det som sker när fukten möter dina läppar. När drycken färdas genom din strupe. När den blandas i själva ditt jag. Sanningen är ditt möte med orden. Det är det som sker i ditt inre när orden intergreras i ditt själv. 

– Därför har du aldrig sökt sanningen. Du lever den. Dag för dag och stund för stund. Och du kommer heller aldrig att kunna överge den eller gömma den. Den följer alla dina steg. Det enda du kan göra är att blunda för den. Men likaväl finns den hos dig. 


Tårarna hade stannat mot hennes mungipor och den brännande skammen lade sig sakta till ro. Med hans hand fortfarande vilande mot bröstet somnade hon stilla i den stjärntydda natten. 


Moas dröm under fikonträdet

 

Och han gav dem denna liknelse: ”en man hade ett fikonträd i sin vingård, och han kom för att se om det fanns någon frukt på det men hittade ingen. Då sade han till sin trädgårdsmästare: I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför ska det ta upp mark till ingen nytta? Han svarade: Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte kan du hugga bort det.” (Luk 13:6-9)

 

Den här berättelsen handlar om en flicka som alltid ville tro andra om gott. Det handlar om henne som trodde på fullaste allvar att man fick tusenfalt igen när man bjöd på sig själv, sin tid och sina pengar. Det handlar om flickan som gärna gick två mil med sin vän när han bad henne gå en. Den flickan ska jag berätta om här.

Man undrar så när det börjar gå snett. När överskrider generositeten gränsen för när en människa själv tar skada? När i denna långa process börjar hon, istället för att hjälpa, låta andra stjälpa henne? När ska Gud belöna det där saktmodet alla talar så väl om? ”Brusa inte upp” sades det henne. ”Svälj förtreten” ”Ta ditt ansvar och försök alltid göra rätt.”

Flickan försökte. Det behöver väl knappt skrivas här att det var en omöjlighet. Nästan varje dag bröt hon mot något av sina hårda bud och lade straffet i sin egen kappsäck. Men man kan inte säga annat än att hon var ståndaktig. Ståndatig och envis. Varje ny dag reste hon sig på nytt, lade säcken på ryggen och sökte efter gudens beröm och efter sin godhet.

Tyngd av sitt eget tappade hon förmågan att möta andras blickar. Och detta är en farlig sak att göra. Ty just i det sekundsnabba mötet när människor ställs själ mot själ avgörs trovärdigheten. Men vår flicka såg aldrig bortom sin egen trovärdighet.

Nöden såg hon däremot. Hon såg hur andra människor led och behövde hennes hjälp. Inte anade hon då (hur skulle hon kunna det?) att det bara var bagaget som växte när hon övertog andras skuld. Hon var fortfarande samma sökande lilla flicka som väntade på att Gud skulle se hennes strävan.

Ibland kräver livet självt att tröttheten får ta över en människas ande. Hon kommer att streta då och göra motstånd. Men tröttheten vinner alltid till slut.

Så där satt vår lilla flicka med sin packeframför sig och såg ut över allt hon samlat i sin godhets påse. Hon såg alla blickar hon vänt nedåt, alla slag hon fått ta emot, allt hån och allt spe. Den krummade ryggen. Tåren som trängde ögonlocket. Allt låg det där bredvid en flaska sprit och ett paket cigaretter. 

– Var är det vackra Gud? Var är det någonstans? skrek hon rakt ut i luften. 
– Kan du inte visa mig det vackra någongång?

Hela skapelsen log samfällt utom och inom flickans hjärta.  

– Det vackra Moa, det har du burit med dig hela tiden, viskade vinden. Men du har strävat så hårt för att dölja just det. I din strävan efter att göra gott missade du det viktigaste; att ta emot godheten. Du levde ditt liv för en dag i taget. Allt för att orka, för att stå ut. Allt ville du förstå. Allt ville du göra. 

Men jag råder dig att leva i tidlösheten. Ty att leva i evigheten gör en människa klok. Att leva i nuet gör henne förnuftig.

– Det vackra, Moa, det är du.

 

Moa och löftets båge

 

 

regnet hade precis slutat falla i den ljumma sommarkvällen. jag satt vid hans sida och betraktade regnbågen som stigit med solen. likt en kaskad av hopp kastade den sig oförfärat mot de grå molnen, som i ren förvåning antog en svag nyans av rosa. 

– så vackert det ändå är efter regnet, sa jag. 
han nickade stilla men mötte inte min blick.
– vet du, Moa, sa han, att det finns en skatt där i slutet av regnbågen. 
hans röst var full av allvar. ändå var jag tvungen att fnissa till lite.
– men det är väl ändå bara en gammal saga.

han tog inte notis om mitt svar utan fortsatte:

– det finns så många känslor, så många nyanser av livet som glömmer sitt ursprung. vi ser färgen, men har glömt var hon satte sitt fäste. 
– är det som att försöka minnas? undrade jag.

– ja Moa, men minnen är byggda av ord. ord förstår inte alltid känslor. det är då regnbågen blir din skatt. strax efter gråten är tiden då själens regnbåge öppnas för en kort stund. när den förlorade känslan kommer kan du följa den ända till botten av dess brytning. vid slutet av regnbågen ser du skatten och synen av den kommer att fylla ditt ämbar av sorg. den sorgen ska du bära hem igen och värna som en skatt.

vi satt tysta en stund och jag lät blicken följa den mäktiga bågen. förundrad över hur naturen alltid lyckades måla fulländade former. sen tänkte jag att också mitt liv har former. fulländade i sin ofullkomlighet.

– men när jag burit sorgen till mitt hus, hur ska den då kunna bli en skatt för mig? frågade jag. 
– det är det som är regnbågens mirakel, svarade han och mötte min blick. hans ögon skrattade, men han fortsatte tala i fullaste allvar.

– många gånger längs vägen över regnbågen kommer du att vilja släppa din kruka. kanske kommer du att tappa ut en del av innehållet. men det du får med dig hem kommer att bli till en källa i ditt liv, som aldrig saknar vatten.

 

– godnatt, Moa, sa han stilla och vandrade iväg i juliskymningen.

Moa och vetekornet

 

 

– nu har jag gjort allt jag förmår 

hennes blick glödde av ilska 
– det går inte att få dem att förstå
jag vill inte vara här mer
han vände sitt ansikte mot henne 
hans ögon glittrade för vinden 

– det finns en sak, Moa, som du ännu inte gjort

Hon kände tårarna välla mot vallarna hon så nogsamt byggt upp och hon svalde. 

– jag orkar inte mer nu. jag vill inte höra. 

hennes röst ökade i styrka och hon skämdes lite när hon hörde hur hårt orden slog mot den stora akustiken.
– du vill inte höra?  jag kan lämna dig här om du vill. 
– nej, gå inte. kan du inte bara hålla om mig? 
– självklart gör jag gärna det.

hans famn doftade jasmin och rökelse. Hon borrade sitt ansikte djupare och djupare in. 

– Moa? 
– Ja… 
– Det var det här jag menade som du kunde göra. 
– Det här? Hennes röst grumlades i hans klädnad.

– Det är besvikelsen, Moa. När människan i ren råstyrka glömmer att erkänna och ta emot sin besvikelse så gömmer hon det som kan göra henne stark igen. 

– Ja, kanske har du rätt. Men det är som att just känslan av besvikelse är det största nederlaget av alla.

– Det är just det den är. 

I besvikelsen finns ingen väg vidare. 
Den stannar all rörelse och du måste vända om. 
Just däri ligger besvikelsens styrka. 
I det att den inte kan vara stark.

Den är förvissnandet om hösten. 
Den är vinterns råkyla. 
Den är förmultnandets stilla process.
Vila nu här i min famn, Moa, men rättfärdiga inte din kamp. Den har haft sin tid. Nu är tid för sorg och besvikelse. Växandets tid.

 

Moa och kamelen som gick genom nålsögat

 

 

när hon steg över molnkanten vågade hon sig på att titta ut över den värld hon alltid förut hade kallat sin. strupen snörptes åt när hon förstod hur liten den var. att allt hon hållit för sant och viktigt rymdes i en liten burk i den spefulle gudens ficka. hon såg hur han stängde locket och skrattade när han stoppade ner den igen.

– men hur kan vi alla gå med på att bo i burken, frågade hon med tårarna rinnande. 
– du längtar tillbaka, eller hur?

hon nickade. härute i den riktiga världen visste hon ingenting om hur hon borde göra, eller ens tänka. hon kände hur alla möjligheter blev som ett ok över hennes bara axlar. 

– det är nog därför de flesta vill bo där. i burken. burken har tydliga lagar och regler. burken har brott och straff. människor känner sig trygga i det invanda. 
– men det är ju inga verkliga lagar. det är ju inte logiskt. jag har alltid vetat det. allt är bara ett skådespel utan publik.
– ja, men du valde ändå att stanna. 

– men jag vill ju inte mista dem. de andra. 
– det gör du inte. de kommer att se dig precis som förut. i burken. du kommer att kunna välja var du vill vara. inne eller ute. men alltid fri. så länge du önskar vara det.

hon vaknade till med ett ryck och såg vägen böja av mot oändligheten. gå inte, ville hon ropa. lämna mig inte. men hon såg knytet som låg vid vägkanten och hon hörde rösten inom sig:

– det är du som väljer. alltid fri. så länge du vill det. 

Moa och de förklädda fåren

Stolpen är gjord av en vanlig fur, men av alla åren den stått där på samma plats, har färgat den grå. Ja, det finns två grindstolpar såklart. En på var sida. och båda är grå. Grinden är numera borttagen.

När hon kommer hem sitter han där. Hon tänker att hon ska smyga sig förbi. Så som hon tänker varje gång. Varje dag. Men han ser henne alltid där han sitter på grindstolpen och lutar handen mot den gröna plåtsoptunnan.
– Hej du, hemma nu? skrattar han och vinkar åt henne.
Hon biter ihop.
– Har du något att slänga idag då? Något litet misslyckande att lägga i tunnan kanske?
Det är här hans röst alltid förändras. Varje dag.
– Kom nu här lilla vän. Nu får vi lägga av oss allt som tynger lilla samvetet.

– Näe, inget idag. Hon biter ihop när hon säger det.
– Åjo, jag vet nog jag. Mig lurar du inte. Du vet ju vem som ser allt, eller hur?
– Mmm. Jag vet. Inget idag.
– Men Moa då? Att du inte skäms.

Hon avskyr när han gör sådär. Det skär i henne. Varje dag skär det i henne.

– Du finns inte, säger hon ilsket till stolpen.
Då ler han det försmädligaste och kastar huvudet bakåt.
– Ja, du brukar säga det du. Ändå stannar du till hos mig här vid grinden. Varje dag. Du är rädd för mig, eller hur?
– Näe. Säger hon sammanbitet och envist. Inte rädd. Absolut inte rädd. När han säger så vinner han alltid. Hon har varit i den här konversationen förr. Och hon vill inte.
– Bror din gick förbi här innan. Och han såg vad du gjorde idag.
– Gjorde han? Vad sa han då?

Just här blir hon alltid så ivrig. Hon vill ju veta. Vad kan det vara som han sett? Att hon sneglat på en man? Att hon blödde igenom bindan på lunchen? Cigaretten? Å nej – inte cigaretten. Å, vad ska mamma säga?

– Säger jag inte. Jag är väl ingen skvallerbytta heller. Du vet så väl själv vad du gjort och inte om du tänker efter. Nå ska du slänga något idag eller.

Tårarna bränner bakom ögonlocken när hon tömmer sin väska i den gröna tunnan. Idag igen. Inget vågar hon spara på. Allt ska bort. Det känns mest rationellt så, i den värld hon skapar åt sig. Att sortera när man inte säkert vet vad folk kan tycka är bra eller dåligt ter sig som en vansklig uppgift. Hon vet att det är hela hennes liv hon tömmer där. Kanske anar hon att där också faller ner glädjeämnen och kärleksfrön. Men hur ska hon våga?

Hon vet att han inte finns. Att hon är den enda som ser honom. Att han är hennes rädsla. Hon vet att han tjuvar henne på hennes liv. Varje dag. Ändå stannar hon till just där vid de grånande stolparna.
Varje dag innan hon kommer in genom ytterdörren.

Moas dröm

Så stod hon då äntligen där inför porten. Idag skulle den äntligen öppnas för henne. Himmelens port. Ett helt livs kamp var till ända. Hon sträckte på sin söta lilla nacke och spände fram bysten.

– Hej, det är jag som är Moa. Jag förstår att jag är väntad här. Ja, ni vet Moa med poesin, symfonierna, lovsångerna. Ni vet, Moa, med kärleken till barnenm vänligheten, ödmjukheten. Allt jag har gjort i mitt liv har jag gjort för den store guden. Och jag har längtat så efter den här dagen, då lönen ska komma till mig i himlen. Nu är min kamp över. Släpp in mig.

– Men Moa, sa änglen som vaktade himlens portar.
– Det är ju precis tvärtom. Allt Gud har gjort har han gjort för dig.

du plockade blomster från hans ängar
du samlade dem under hans skyar
för att bereda poesi med ord ur hans andedräkt

toner kom till dig ur valven
kärleken såddes ny
varje morgon i ditt hjärta

vi har sett din kamp
hur du sträckt dig högt över molnen
för att kunna blicka över murar du själv har skapat
hur du bankat på dörrar av hat du fäst i dig

det du inte förstod när du så ärligt sökte hans ansikte

var att
den mark du beträdde
de skogar du vandrat
katedralernas akustik

allt detta, Moa, din värld
vår himmel

är bara en knoge på Herrens hand