Pappa – var är du?

Hålet når så djupt i hennes barnasjäl
och mörkret är det som vässar hennes rädslas knivskarpa kanter

Den svarta blicken
kraven
hoten och slagen

att veta detta:

Om du talar med honom så är du inte välkommen
glöm honom
tänk inte på honom

Hon är bara 5 år
men vet mer än ett barn borde veta

för mamma har berättat

berättat om det svartaste svarta
och hon vet inte längre vad som är hon själv

vad som är mamma
och vad som är mardrömmen

den återkommande

men hon vet hur saknaden känns
när den får vila vid en bäck i skogen
i frihet

där hon lagt små båtar som guppar i vågorna

”Åk till pappa, lilla båt” viskar hon innan hon dras in igen
av moderns gälla stämma
dras in i dramat som syrar hennes värld i förvirring

Hur ska hon någonsin våga se in i ett par ögon igen?

Är poesi för utlämnande?

tror du att du läser min själ?
mitt liv och mina tankar?

varsågod
jag har lagt dem på ett fat
skurna
upplagda i färgkodning

smakligt frestande

men när fruktens saft möter din gom
så är det inte längre min beska

utan din

Vad är kvinnligheten anno 2010. En kvinnodag som denna.

inatt hade jag två kön

och tanken drabbardrabbardrabbar

vem är jag? vad är kvinnan i mig? kan gudar ha kön?

alla dessa bilder av mödrar och fäder som kastar sig över mig. onda kvinnor och varma män – kalla män och ömhetens blick. har godhet och ondska ett kön? finns det könsspecifika egenskaper? vad är ett kön?

jag är vilse i ett sammelsurium av röster som ropar i alla medier

kvinnor är relationella. män är rationella. kvinnor är omhändertagande. män är produktiva. nån bor på mars och nån bor på venus.

själv känner jag mig utslängd i en vintergata
könlös
tvåkönad
erotisk

valbar
orgastisk
energisk

vilsen
vilsen
och du som håller om mig är ansikte, lysande ömhet och kropp. hud som smeker, livgivande. skäggstubb mot slickad hals och nacke. sammanflätat svällande liv. inuti oss båda växer det nya livet obändigt mot sin egen framtid. kravlande liv. fjäderlätt beröring mot våra livmodrar och våra testiklar.
vem ska kunna kontrollera oss idag när ingen förmådde under natten?

jag är tvåkönad idag. som inatt. sammangift i universum.

Jesaja

jag vet att jag bär mina sorger som trappsteg över axeln

men älskade – hindra mig inte
det finns vägar där trappor är det enda som för oss framåt

och att släppa dem nu vore att aldrig bli kvitt
gisslet
kedjan

motorn

och när jag förstod att mannen i texten inte var du
aldrig hade varit

att han var befrielsens evangelium
men på ett så annat sätt att hela jag rubbas i mina grunder

så började våren fnittra

långsamt över snömassorna for det

fnittret

för plågan var aldrig vår att dela
den bär jag gärna själv
däremot glädjen och passionen
den är omöjlig att hålla inom sig alltför länge

och smärtornas man ler ur många sekler av missförståddhet
för nog må han vara fattig och oansenlig som få

men det var bara glädjen han förmådde dela

övergivna platser

när alla granarna lagt vilan i mossad mark
ser du på mig och ropar högt ovanifrån

”jag är också här- se mig”

men glaset som skiljer din himmel från mina stjärnor har ingen botten
och livet söker nya armar ständigt

jag är mina övergivna platser
och alla dem jag aldrig fann

barnet som lekt naken i gyttjan,
orons moder och lättjan

trådarna är så ömma när de brister mellan våra försök
-som om de spunnits av silvertårar

och jag anar att glas och tårar är en krossad spegel
att gyttjan är min egen

 

och att stjärnljuset är miljoners år äldre än jag

Sykar

 

vet du om 
att den bild du ser i din spegel
aldrig fastnade där

att vattnet du håller i din hand
är i ständig rörelse

många män har du haft
men vari ligger skammen i det?

kanske går du hit
på tider då inga andra är här
just för att kunna tvätta och skrubba

ånga ut krampen som fäst i ditt mellangärde

den som dömt dig 
är du
alltid du
vi andra känner bara generad tacksamhet inför ditt självpåtagna utanförskap
att du avgränsat dig gör oss mer isolerade från vår egen olycka

vattnet du dricker 
renar bara den som vet att renas

Hans blick 
vet bara du hur du ska möta
just nu

vad är då en människa?

det virvlar 

i botten av en pöl
fattar du mina armar

tvingar mina ögon 
besegrar

hopakrupna på en kall sten
ser vi spektaklet framfört

scenen är våra liv

samlade strofer ur en skuren kantat

 

 

moria berg

sonen ligger avklädd till isande ben

– vem är du att hugga ur mitt barn?säger jag och vänder hela mitt ansikte upp mot ditt sugande kraftfält

– vem är du att döma?svaret glöder långsamt sin bana

med ens snurrar jorden
varv efter varv efter varv

och inte ens det fästa är fäst

ur hennes fingrar sömmar gryning

i ett rum
ur jordens kärna

sitter hon
kvinna av magma
strålande ungdom
betagande visdom
grånande lockar

väver var dag
som ett verk av solen

en varp lagd i stå
en skyttel som slår

ett kast för vänskap
ett kast för kärlek

frid
frid

frid

och hon stampar så stilla
när jorden skälver

hon vänder sitt ansikte
ånyo mot solen
dag för dag
för dag

maledictus

sten ska inte längre ligga på sten
falla
falla
och jag undrar så varför de påstår att gud förtvivlas så
när jag mår dåligt.

ska jag behöva ha dåligt samvete
för hans förbannade medlidande också?

och om nu gud är sån, som mamma liksom
en sån där morsa som fryser mer än 3-åringen
som inte vågar låta en flicka klättra i träd

som inte vill låta tonåringen köpa trasiga jeans
(för vad i all världen ska folk tro liksom?)

om nu gud är en sån där morsa
som skakar av gråt
när den unga dottern kommer hem smutsig
full och våldtagen

en sån där gud
som stänger om sig och sörjer förtappelsen
inte undra på då
sten ska inte längre ligga på sten

falla

falla

Som en vattenballong mot tegelväggen

djävulen för till rena vattenhål
släcker den otröstliges törst

kan vi då inte säga att
det måste vara av godo?

ståndaktigheten
är bara dygd
för den svage

min dygd är lidelsens

jag kallar dig min gud
när dina händer renar
min oskuld

darrande väntar vi
när den smekande tungan
får vågen att äntligt falla

djupare

i glädjen

djävulen leder oss
bort från den lede
och den leda

exstasen bringar salighet

segern vinns bara
när vi medger
och vårdar

vårt nederlag

« Older entries