Om det där med kommunikation

Jag skulle så gärna vilja fråga ibland.

– Du, älskar du henne fortfarande? 

För det är med en så stor ömhet du talar till henne. 
Men varför skilde ni er då? 
Men det är liksom inget man pratar om. Det är privat. Tabubelagt. Men jag skulle behöva prata om det ingen frågar. Om det där som människor instinktivt backar inför. Och jag funderar så ofta varför människor backar. 

Kanske är det ilskan. Den där oerhörda som man inte vill kännas vid i sig själv. Och som man därför inte vill se i andra. Kanske är det rädslan. Att det skulle smitta. Att motvilja och missnöje är en surdeg som sprider sig likt ett virus om man inte passar sig. Att lycka och välmående är ett bräckligt tillstånd som man måste bära lika ömt som en kaffekopp uppför en marmortrappa. 

Men det är ju precis tvärtom, skulle jag vilja skrika i den kristallkroneprydda foajen. Ser ni inte det? Det är ju tvärtom!

Lycka är en välbyggd båt på ett stormigt hav. Har man tänkt igenom situationer och kommit fram till ett läge där man känner sig tillfreds och kompromisserna man gjort är välbyggda och accepterade, så kommer båten att hålla för de stormar som drabbar utifrån. Både i individen och i gruppen. 

Surdegen, den som sprider sig är inte de negativa känslorna. O nej. Det är mycket lurigare än så. Surdegen är rädslan för de negativa känslorna. Rädslan som håller oss tysta. Som stoppar de viktiga samtalen. Som håller sanningen dold. Just den rädsla som gör att vi inte samtalar om det där viktiga sakerna med varandra. 

 
Men jag bär min kaffekopp försiktigt upp för marmortrappan och undviker att möta blickarna. 

– Jaså, du har flyttat till lägenhet. Ja, det kan ju vara trevligt. Och hur går det med jobbet? 

förbannelsen

hennes hår faller i stripor över golvet där hon sitter nedsjunken. hon är berusad. återigen. imorgon när hon vaknar kommer den här kvällen att vara fragmentiserad. kanske minns hon oljan, värmen från hans hud. kanske kan hon se på sina ögon att hon gråtit. hur mycket hon gråtit kan hon nog inte ana dock. jag vet inte om vi här i rummet heller vet längre. 

 

att han inte sparkat undan henne är en gåta för oss. men han smekte henne över håret – det stripiga. han avböjde hennes inviter, men lät henne sitta där. han försvarade henne när de ville kasta ut henne. 

vi vet det. vi som är vittnen. vi som sett. men hur ska hon veta? då i gryningen när skammen är hennes frukost. när tystnaden och tomheten blir hennes morgonluft. när ångesten är hennes morgongåva. 
han har rest vidare. vi som är kvar vågar inte möta hennes hunger och längtan. vi kommer att vända oss bort. hon kommer att veta i djupet av sig själv att hon är fel. avvisad. bortstött. hennes skuld kommer att smetas ut över hennes kropp, likt en svepeduk. ett spökes gästabud. en förbannelse. 
vår skam blir den tysta. den som inte kan visas. den vi inte talar om. vi behöver hennes offer för att kunna dölja. ändå är just hennes roll vårt gissel. ingen av oss orkar längre älska. bara vänta att tiden drar över våra lemmar. 

Agnostik

har sökt alla gömmen
rivit sönder fingertoppar
mot tillvarons kurragömmalek

sitter nu stilla
förundras
över att de som kallar sig finnare
på de stigar jag gick vilse
ändå fördömer

detta gör mer ont
än att inte ha funnit

om friheten

mannen kommer upp till mig
hans ögon
intensivt blå
hans svarta lockar som en sky runt hjässan
– jag köper dig fri nu
säger han
– ta den här stenen, den är din biljett

kvar står jag
bandet som legat runt min hals är borta

jag kan inte längre minnas dess tyngd
fast jag alltid känt den

ändå saknar jag
stenen är röd och bränner i min hand
jag knyter handen ömt runt den och börjar gå
oändliga är stigarna
nådlös törsten
vad är då friheten värd
när misären bryter all kraft jag hade?

besviken återvänder jag till mannen med de blå ögonen
jag har bestämt mig
– ta din sten. ge mig åter min snara. jag orkar inte mer.

när stenen når mannens hand försvinner han ur min syn.
i min hand ligger snaran. bergen väntar tysta. är det en evighet eller suset av en vind?
jag vet inte, men jag lägger snaran runt min ränsel.
jag går. vidare.

Möte med Visheten

så var jag vilse igen. vilket håll jag än såg mig åt fanns bara hinder överallt.
det hände mig varje gång.

jag satte mig ner på en sten och vilade ansiktet i händerna.
om hon inte hade kommit just då, hade jag väl gjort som vanligt. men så blev det inte den här gången.
jag hade slutat räkna alla de gånger jag hade samlat mina tårar till en sjö. på den sjön kunde jag sedan segla bort till ett annat land.

men inte den här gången.

– hej, är du vilse? hörde jag rösten bakom mig
jag vände min blick ner i marken för att slippa möta henne. lamslagen såg jag hur mina tårar föll obevekligt mot marken. min räddning höll på att försvinna ur mina händer. och jag kunde inte styra det.

– jag trodde att det skulle bli rätt den här gången. det sa de till mig.
– det är okej.
– vem är du?
– jag är din vishet.
– hjälp mig ut då.
– du ska inte ut mer. det är just här du ska vara.
kanske har du inte märkt det förr,
kanske är det något du alltid blundat för.
du är inte vilse.
på just den här platsen har du fastnat varje gång.
just den här platsen är du.

– men alla hinder?
– de är också du.
– alla gropar, alla fällor?
– du.

– ska jag fastna här för alltid? jag vill inte vara här. Jag vill inte.
– jag vet.
ändå ska du se att alla vägar leder hit.
gång på gång. återigen.
det kommer en dag, kanske är den nu, när du stannar här.
när du inte behöver följa någon annan. när du vågar dig själv.

Visheten lät sig sugas in genom mitt gapande hål av rädsla.
På platsen där tårarna föll visade sig en grodd. blekgrön slog den ut sina små groddblad inför mina ögon.

långsamt smekte jag min ömhet. nogsamt medhårs.
begrundade orden

att vara utan räddning är min enda räddning