Jag skulle så gärna vilja fråga ibland.
– Du, älskar du henne fortfarande?
För det är med en så stor ömhet du talar till henne.
Men varför skilde ni er då?
Men det är liksom inget man pratar om. Det är privat. Tabubelagt. Men jag skulle behöva prata om det ingen frågar. Om det där som människor instinktivt backar inför. Och jag funderar så ofta varför människor backar.
Kanske är det ilskan. Den där oerhörda som man inte vill kännas vid i sig själv. Och som man därför inte vill se i andra. Kanske är det rädslan. Att det skulle smitta. Att motvilja och missnöje är en surdeg som sprider sig likt ett virus om man inte passar sig. Att lycka och välmående är ett bräckligt tillstånd som man måste bära lika ömt som en kaffekopp uppför en marmortrappa.
Men det är ju precis tvärtom, skulle jag vilja skrika i den kristallkroneprydda foajen. Ser ni inte det? Det är ju tvärtom!
Lycka är en välbyggd båt på ett stormigt hav. Har man tänkt igenom situationer och kommit fram till ett läge där man känner sig tillfreds och kompromisserna man gjort är välbyggda och accepterade, så kommer båten att hålla för de stormar som drabbar utifrån. Både i individen och i gruppen.
Surdegen, den som sprider sig är inte de negativa känslorna. O nej. Det är mycket lurigare än så. Surdegen är rädslan för de negativa känslorna. Rädslan som håller oss tysta. Som stoppar de viktiga samtalen. Som håller sanningen dold. Just den rädsla som gör att vi inte samtalar om det där viktiga sakerna med varandra.
Men jag bär min kaffekopp försiktigt upp för marmortrappan och undviker att möta blickarna.
– Jaså, du har flyttat till lägenhet. Ja, det kan ju vara trevligt. Och hur går det med jobbet?
