Häxerättelsen – en saga om en saga

 

Som ett litet svar, eller en utsmyckning av den här sagan: http://matrix.drakengren.com/2008/10/30/hela-sagan-om-tornrosa-pa-egen-sida/

 

Det var en gång en prinsessa. Ja, en riktig prinsessa var hon, ty hon var född i ett rike som var hennes att ärva den dagen då tiden var mogen. Och detta är en saga, en såndär riktig gammal saga med prinsessor och feer och prinsar. Och så häxan. för det blir väl ändå inte en saga utan en häxa? 
Det var som så att när den lilla prinsessan var en liten flicka, med guldlockigt hår( ty en prinsessa har ju alltid guldlockar, även om det mer ser ut som slitna solblekta tåtar på utsidan), så kom häxan en dag på besök i slottsparken. Prinsessan hade inte förut träffat häxan så detta var nytt för henne. 

– Hej du, log hon med ett så stort solskensleende som bara prinsessor kan uppbåda inför all den anskrämlighet en häxa representerar. 
– Hej du lilla. 
– Så ful du är, sa prinsessan och fortsatte le. Ty just då i en prinsessas liv så är ”ful” inte ett värdeord utan bara ett objektivt konstaterande av fakta. Men just detta var också prinsessans lilla klavertramp som fick henne på ett livslångt fall. 
– Du ska få du din lilla bortskämda sötnoskleming, tänkte häxan. Men hon sa inget högt. Hade hon gjort detta, ja, ni vet som i riktiga sagor, så hade nog förbannelsen inte verkar lika länge. Då hade prinsessan med åren förstått att det var förbannad hon var och då hade hon kunnat kliva ur sin saga och då hade inte sagan behövt skrivas.

Förbannelsen? Ja, har jag glömt att berätta om förbannelsen? Jag ber så mycket om ursäkt, men jag skulle precis komma till saken. Den fula häxan blev mycket förargad över prinsessans kommentar kring hennes yttre attribut och lade över den unga flickan en förbannelse. Det var en osynlig förbannelse och en alldeles tyst sådan. En sån som inte ens märktes på utsidan. Inte till en början iallfall. 

Kungen och drottningen märkte på sin flicka att hon blev lite sur och vresig och de gjorde allt de kunde för att se till att hon ändå skulle fostras till en äkta prinsessa. Men en morgon hade flickan klippt av sig alla de bleka tåtarna – oj, guldlockarna menar jag förstås – och rivit sönder sina jeans. 

– Men lilla vännen, vad har du gjort? sa drottningen förfärad. Ty som drottning i en saga av den här kalibern hade hon inte förmågan att se och förstå att prinsessan blivit en tonåring med allt det innebar. 
– Det ska du fan inte lägga dig i, fräste vår prinsessa. 
På detta kunde vår drottning inte svara annat än ett drottninglikt ”Puh” och sen falla avsvimmad till golvet. 

– Vart ska du? sa pappa kungen strängt.
– Nånstans, muttrade hon.
– Men vad ska du göra, sa kungen. 
– Nånting, sa prinsessan.
– Men när kommer du hem? frågade kungen. 
– Nångång, sa prinsessan. 
När hon smällde igen dörren efter sig tänkte hon i takt med sina arga steg: 

…ald-rig-ald-rig-ald-rig-ald-rig mer…. 
Åren gick och gick. Jag tror att kungen och drottningen glömde sin lilla flicka efter ett tag och deras liv gick vidare. Strängt taget är det ju inte så ovanligt att prinsessor blir förbannade, förvandlade och försvunna i sagornas värld. Är man kungapar i just en saga får man räkna med att sådant händer. Men i en korridor på slottet lät man bilden av den 5-åriga prinsessan med hårtåtarna sitta kvar. 

* * * * * * * * *  * * * * * * * * * * * * * 

– Hej, sa den lilla flickan. 
– Hej du lilla. sa den fula. 
– Så ful du är. 
– Ja, det är sant det. Men vill du veta en sak? 
– Ja. Det vill jag verkligen. 
– Kom och sätt dig här bredvid mig. 

Den lilla brunlockiga flickan klättrade upp i den brunklädda häxans knä. 

– Jag har inte alltid varit såhär ful, vet du, började den gamla. 
Den lilla flickans ögon stornade.
– En gång var jag som du. En liten prinsessa med lockar i håret. 
– Men vad var det som hände då? 
– Jag mötte en sån som mig. En häxa. Men den häxa jag mötte visste inte själv att hon var en häxa.Och hon hade glömt att hon varit en prinsessa. 

– Har alla häxor varit det?
– Ja, jag tror det. 
– Men vad sa hon till dig. 
– Hon sa inget till mig. Hon gav mig en sak. 
– Men vad gav hon dig? 
– Hon gav mig den här. 

Den gamla höll fram en fickspegel i finaste marmor. 
– Åh, så fin. sa prinsessan. 
– Ja, men dess innehåll är förrädiskt. Den förvränger allt man ser så att fint blir fult. När jag väl hade fått den slutade jag lyssna på vad andra verkligen sa. Jag började misstro alla.
– Får jag se? frågade den lilla. 
– Du borde inte det. 
– Men jag vill. 

Den gamle gav motvilligt spegeln till barnet, som fällde upp locket mot spegeln. Den gamle blundade stilla. Äntligt hade hon gett förbannelsen vidare. Nu kunde hon få frid. Hennes förvåning när barnet började fnittra tvingade hennes ögon att öppna sig igen. 

– Kolla. Så roligt allt blev. Men, så fin du är i den här. Du ser ju ut som prinsessan på tavlan. Är du hon? Är du det? Säg att du är hon. 

Till sin egen förvåning började häxan gråta och hon nickade stilla. 

– Men du. Vet du vad. Då kan du ju bo här med oss. Och vara prinsessa. Fint och fult spelar ju ingen roll. Inte mer än rött och grönt. 
– Men man kan ju inte regera ett land om man är ful, hörde den gamla sig själv säga, men den lilla flickan hade redan sprungit iväg och satt sig i gungan. 
– Riket vi ärver finns bara i oss själva. Allt annat är lureri. Kom å gunga mig vackra gamla prinsessa, kom.