Av nödvändighetens nåd

Jag är marken där du sätter dina fötter. Stenen som möter din skosula. Gräset vid kanten och alla gula tussilago. Varthän än dina steg för dig så finns jag där. Bär dig på de stigar du väljer att gå.

Jag är drycken som möter din torra strupe. Kraften som får dig att orka gå vidare. Jag är ljuset du ser när allt plötsligt klarnar. Jag är vissheten som får ängarna att sjunga, blåsippan i dungen.

Jag är den nalkande våren. Hoppet om grönska och sommarn som kommer. Jag är luften du andas och näringen ut i varje liten cell i din kropp. Jag är det spirande nya som gjutits i ditt inre. Jag är rörelsen i ditt sköte.

Du behöver inte tro mig. Men tro på att vägen bär dina steg, att sanningen finns där inom dig och att livet brister ut i ännu en glädjetid. Av nödvändighetens nåd.

Tundrans sång

Vargen träder inför blickarnas fält. Ögonen speglar mod och vilja. Hans päls vajar sakta i stäppens blåst.

– Välj dig, manar rösten ur tiden

Rädslan är faktiskt inte verklig. har aldrig varit verklig. Den är saknad och ekande hål. tomrummen mellan partiklarna. dansens fäste.

Hästen står så stilla och bara ser ut över vidderna. Hon är längtans fåle. intet höll hennes tömmar så stilla i går. nu släpper grimman greppet.

I min panna kryper de ihärdigas armé. varje kväll bor de där och ibland utan att jag anar stunden innan så kan de ropa ut sanningen från hustaken.

– Vad vill du?

Svaret uteblir. men jag anade att det skulle vara just så. det viktiga var ändå, just nu och här, att frågan vågade ställa sig där. I eldskenet, framför de gula ögonen och de vässade tänderna.

– Vad vill du mig? Tala.

Tankehieroglyfer

Du sitter där med din lilla Buddha i famnen och hävdar med en härdig envishet att du inte känner honom. Att han inte är din Buddha. Att du har kontroll. Men det är ju det som är ditt krucifix, försöker jag. Det här att ha koll.

Orden faller så lågt när bilder försöker komma igenom. Och inuti oss alla spränger lust och ensamhet. Konkurrerar sin väg mot ytan av vår självpåtagna artighet.

Men vad är felet i Buddha? frågar du.

Måste allt ha ett rätt och ett fel? Kan inte han bara få vara din Buddha, din Jesus eller din Krishna. Din börsnotering, din vision eller din nya BMW. Måste det vara ett fel med det?

Det är själva värderingen som skapar honom säger jag högt, men jag förstår på en gång att orden faller på hälleberget. Du bygger katedraler. Jag kan se det nu. Och jag tänker att det blir vackra katedraler som kommer att värma mången frusen pilgrim.

Jag hur de står invid katafalken. Sakta lyfter de locket för att slöja av sin djupaste rädsla. Sen hänger jag inte riktigt med längre för allt går så fort. Du kommer tillbaka med Buddha i famnen och vi lägger oss allihop i sarkofagen för att låta tiden konservera våra drömmar.

grönt träd och ökenregn

vem är trädet som börjat spira där andra träd vissnat ner?

vems är tårarna som faller tunga
vems är smärtan
vems

lidandet

och hur kan du säga att du gör det för vår skull
när det är våra tårar som bryter vår arma jord

allra hårdast

hackespett och jordfräs

finns där en domedag så delar den oss alla

rakt igenom livet

skratt från gråt

och bildar extrakt av hatet
så att hatet blir synbart

oförargligt synbart

och vi ska se ut från de gröna skotten och ropa till varandra

– var det blott detta som skrämde oss så?

när du skrev mig en skymningssång blev drömmen ganska klar

han gick upp mot trädet
spände pilens båge

– bli frukt

väste han

men det var aldrig i det skrivna som hemligheten viskades

orden föll samman – ett efter ett

b l e v t i l l f r a g m e n t s o m d o l d e m e n i n g e n

jag tror de skrattade då – alla andar och andra som bevittnade spektaklet

mannen vid trädet blev ilska
jag blev sorg

du blev den rädsla som vecklar ut sitt skydd mellan varje möte

ovetandets jungfru går längs stammen
njuter frukten som tiden ger

men skyll för all del inte på trädet
hon är bara Du i sin ensamhet

Min aftonbön


I Dig fäster jag min rot. Din skapelse är min vila och här är jag hemma.

Min kropp är min fästning – ett tempel där jag får leva och varje min lem, varje led talar om kärlekens väsen.

Mina känslor är viktiga för mig. Jag låter dem leda, men aldrig styra.

I mitt hjärta lägger Du all din visdom och all din kärlek. Varje mitt andetag är nåd ur Din oändliga källa.

När jag talar, när jag ber och när jag sjunger hämtar jag kraften ur evighet och nu.

Hjälp mina tankar – både de jag anar och de som bara finns där – att ständigt flöda i frihet och största medvetenhet. Ge mig de budskap du vet jag kan hantera med klokskap idag.

Jag lyfter min själ mot dig Gud. Fyll mig med nåd, lycksalighet, kärlek och frid.

söker Jesus idag

Jag ville se i dina ögon

Få bli förklarad

En gång löst från kravet att jaga

Men här har de barkat upp med det ena evangeliet efter det andra för att du ska bli fördold
och när jag sliter i min klänningsfåll
den som fastnat där under katedralbygget
så faller jag stilla

min sko i din hand

alltid saknat
aldrig återfunnen

Och jag ropar genom himlarna och ut över jorden

 

Vem tror du att jag är Jesus?

Vem tror du att jag är?

Den oundvikliga sorgen

framme ser jag
att du inringat ditt du i taggtrådsångest

att också jag är virad 

runt omkring oss

oändliga fält

så känns tårar

oersättligheten

Hon är bortom

Och just därför är hon här

Längre än du kan ana
når hennes varande

När du stannar tiden kan du se det

för en kort stund