En kuliss för din vy

– Du, det fanns ingen frälsare som kunde ersätta din egen kraft.
– Nej, jag vet. Jag har förstått det nu.
– Vad ska du göra nu då?
– Jag vet inte det. Man får liksom ta det som det kommer.

Sakta grydde dagen kring vår vandring. Luften kastade av sin fukt mot våra bara armar där vi gick.

– Att vilja ha en frälsare kanske bara är ett sätt att undslippa ansvaret.
– Jo, det tror jag att det är.
– Men vad gjorde du då här? I mitt liv? Vad är ditt ärende egentligen.

Han log. Ibland kan det te sig så irriterande detta att han alltid ler. Som om ord inte skulle behövas. Men jag behöver ord. Ord som upprättar mina konstruktioner av is och blod och lera. Ord som skänker tröst och vila. Tystnaden bryter isär och smärtan blir så skärande tom där och då. Och hans leende.

– Ja, jag vet. Jag förstår det. Men jag vill inte förstå.
– Du, jag lämnar dig nu.
– Nej.

Han nickade.

– Varför då? Måste du det?
– Nej, jag måste ingenting. Men du vill det. Du bara vet det inte ännu.

När han for sin väg stod jag där som brydd. Den tomhet han lämnade efter sig var inte pockande och krävande. Den var bara tom. Solen smekte berget med yrvakna gryningsstrålar. Nu var sommaren snart här igen och jag stod ensam.

När du går över fälten, nordväst om heden kan du se mig. Mina rötter har slagit ner långt mot den vattenåder som löper ut ur berget på södersidan. Mina grenar sträcker sig stillsamt upp mot molntaggar och soldis. Jag är en profil i ditt landskap, en kuliss fylld av liv. På våren sätter jag mina skott och varje höst drar jag hem min kraft – min egen kraft – och låter löven falla över markerna.

Ibland i stilla sommarkvällar funderar jag över honom när vinden leker mina grenar. Och jag minns hans leende. Det där gäckande, samtidigt förtröstansfulla leendet.

– Du, du finner den ska du se.
– Ja, kanske det.
– Hej då. Nu far jag.
– Mm, hej då.

Vad är det med alla dessa berg?

jag följde dig upp till toppen på ditt berg. såg hur du fylldes av ljuset och hur ljuset sen tog dig med. såg glittret runt din panna, din mun och hur hjärtat hävdes ur ditt bröst. såg såren som lämnades kvar där på backen. såg hur särken blev liggande.

kanske borde jag tänkt att allt var så overkligt. att himlen inte bort kunna öppna sig ens för din skull. kanske borde jag ha börjat konstruera förklaringar. försökt förstå.

men tystnaden efteråt var så kompakt att den inte lämnade något rum för ord. vi gick tysta ner från berget.

när jag efteråt tände ljusen vid mitt bord kunde jag se att något hänt mig. det var som om jag förstod att berget också var mitt berg. och jag såg för mig hur vi gick där på stigen med dig och såg att det var min egen stig jag vandrade. kanske förstod jag också redan där att det var nödvändigt för mig att kunna lämna dig där och då. att jag hade blivit vuxen därmed. att berget var mitt myndigförklarande.

jag packade ner bilden av dig i min ficka. nära mig men inte längre det enda som fanns för min syn. ibland kan ju det som är viktigast i livet skymma just sig självt.

Tundrans sång

Vargen träder inför blickarnas fält. Ögonen speglar mod och vilja. Hans päls vajar sakta i stäppens blåst.

– Välj dig, manar rösten ur tiden

Rädslan är faktiskt inte verklig. har aldrig varit verklig. Den är saknad och ekande hål. tomrummen mellan partiklarna. dansens fäste.

Hästen står så stilla och bara ser ut över vidderna. Hon är längtans fåle. intet höll hennes tömmar så stilla i går. nu släpper grimman greppet.

I min panna kryper de ihärdigas armé. varje kväll bor de där och ibland utan att jag anar stunden innan så kan de ropa ut sanningen från hustaken.

– Vad vill du?

Svaret uteblir. men jag anade att det skulle vara just så. det viktiga var ändå, just nu och här, att frågan vågade ställa sig där. I eldskenet, framför de gula ögonen och de vässade tänderna.

– Vad vill du mig? Tala.

Tankehieroglyfer

Du sitter där med din lilla Buddha i famnen och hävdar med en härdig envishet att du inte känner honom. Att han inte är din Buddha. Att du har kontroll. Men det är ju det som är ditt krucifix, försöker jag. Det här att ha koll.

Orden faller så lågt när bilder försöker komma igenom. Och inuti oss alla spränger lust och ensamhet. Konkurrerar sin väg mot ytan av vår självpåtagna artighet.

Men vad är felet i Buddha? frågar du.

Måste allt ha ett rätt och ett fel? Kan inte han bara få vara din Buddha, din Jesus eller din Krishna. Din börsnotering, din vision eller din nya BMW. Måste det vara ett fel med det?

Det är själva värderingen som skapar honom säger jag högt, men jag förstår på en gång att orden faller på hälleberget. Du bygger katedraler. Jag kan se det nu. Och jag tänker att det blir vackra katedraler som kommer att värma mången frusen pilgrim.

Jag hur de står invid katafalken. Sakta lyfter de locket för att slöja av sin djupaste rädsla. Sen hänger jag inte riktigt med längre för allt går så fort. Du kommer tillbaka med Buddha i famnen och vi lägger oss allihop i sarkofagen för att låta tiden konservera våra drömmar.

grönt träd och ökenregn

vem är trädet som börjat spira där andra träd vissnat ner?

vems är tårarna som faller tunga
vems är smärtan
vems

lidandet

och hur kan du säga att du gör det för vår skull
när det är våra tårar som bryter vår arma jord

allra hårdast

hackespett och jordfräs

finns där en domedag så delar den oss alla

rakt igenom livet

skratt från gråt

och bildar extrakt av hatet
så att hatet blir synbart

oförargligt synbart

och vi ska se ut från de gröna skotten och ropa till varandra

– var det blott detta som skrämde oss så?

Coincidentia oppositorum

Så sant som sant kan bli just innan någon värderat sanningen.

En datoranimering mätte ljudet i den stora Hallgrimskirjke och registrerade varje akustisk rörelse som grafiska mönster över skärmen. Oregelbundna mönster bytte av varandra i färg och form. Jag stannade fascinerad vid konstverket. Länge stod jag där och bara lät denna interaktiva upplevelse drabba mig. Men så anade mitt öga ett igenkännbart mönster centrerat i monitorn. Bokstäver som trädde fram. Ett tydligt ”Jag” följdes av ett inte fullt så tydligt ”är”. Efter detta fortsatte de vita fläckarna utan möjlighet att uttyda några fler ord.

Jag log för mig själv och tänkte att det nog var gud själv som viskat där i valven. Tanken fyllde mig med en bubblande känsla av fnitter. Som om jag fått se en liten hemlighet just där och då. Efter någon minut var bokstäverna inte längre skönjbara. Och mitt förnuft tog över tankarna och jag förstod med självklarhet att denna effekt måste vara ditprogrammerad, just för att en sådan som jag skulle få något att fundera över.

Jag satte mig ner en stund i kyrkbänken och mediterade då insikten slog mig med kraft.

Varför i hela friden skulle någon ha programmerat in den texten – här i Hallgrimskirjke – på svenska?

Jag log mot de nakna vita valven och valven log mot mig.

när du skrev mig en skymningssång blev drömmen ganska klar

han gick upp mot trädet
spände pilens båge

– bli frukt

väste han

men det var aldrig i det skrivna som hemligheten viskades

orden föll samman – ett efter ett

b l e v t i l l f r a g m e n t s o m d o l d e m e n i n g e n

jag tror de skrattade då – alla andar och andra som bevittnade spektaklet

mannen vid trädet blev ilska
jag blev sorg

du blev den rädsla som vecklar ut sitt skydd mellan varje möte

ovetandets jungfru går längs stammen
njuter frukten som tiden ger

men skyll för all del inte på trädet
hon är bara Du i sin ensamhet

Meditation*kodord*demon

Läk mitt hjärta, ber jag dig
Bänd ut och Vänd in

Låt inte kammare sitta mot kammare

Sätt kniven i det djupaste och Vrid ur det lilla barnet
utfängsla hennes låga
brinn ut henne

och hon kommer som kräks ur ditt uppspärrade gap

Du

kallar dig oävlighet

Smärtan bryter så hårt att du inte ens märker hennes leende

Log hon?

Min aftonbön


I Dig fäster jag min rot. Din skapelse är min vila och här är jag hemma.

Min kropp är min fästning – ett tempel där jag får leva och varje min lem, varje led talar om kärlekens väsen.

Mina känslor är viktiga för mig. Jag låter dem leda, men aldrig styra.

I mitt hjärta lägger Du all din visdom och all din kärlek. Varje mitt andetag är nåd ur Din oändliga källa.

När jag talar, när jag ber och när jag sjunger hämtar jag kraften ur evighet och nu.

Hjälp mina tankar – både de jag anar och de som bara finns där – att ständigt flöda i frihet och största medvetenhet. Ge mig de budskap du vet jag kan hantera med klokskap idag.

Jag lyfter min själ mot dig Gud. Fyll mig med nåd, lycksalighet, kärlek och frid.

Hesekiel

växande
som det gröna som spränger alla ramar i regntung sommartid

stilla sitter jag där omsluten
innesluten i din famn
och växer

huden drar och sliter under din beröring
kanske var det stenhjärtat
det där som du bröt ut

nu bultar jag
och skälver

frågan
du vet frågan:- vem är du egentligen
den fick aldrig ett svar

det behövs inte

« Older entries Newer entries »