Moa och löftets båge

 

 

regnet hade precis slutat falla i den ljumma sommarkvällen. jag satt vid hans sida och betraktade regnbågen som stigit med solen. likt en kaskad av hopp kastade den sig oförfärat mot de grå molnen, som i ren förvåning antog en svag nyans av rosa. 

– så vackert det ändå är efter regnet, sa jag. 
han nickade stilla men mötte inte min blick.
– vet du, Moa, sa han, att det finns en skatt där i slutet av regnbågen. 
hans röst var full av allvar. ändå var jag tvungen att fnissa till lite.
– men det är väl ändå bara en gammal saga.

han tog inte notis om mitt svar utan fortsatte:

– det finns så många känslor, så många nyanser av livet som glömmer sitt ursprung. vi ser färgen, men har glömt var hon satte sitt fäste. 
– är det som att försöka minnas? undrade jag.

– ja Moa, men minnen är byggda av ord. ord förstår inte alltid känslor. det är då regnbågen blir din skatt. strax efter gråten är tiden då själens regnbåge öppnas för en kort stund. när den förlorade känslan kommer kan du följa den ända till botten av dess brytning. vid slutet av regnbågen ser du skatten och synen av den kommer att fylla ditt ämbar av sorg. den sorgen ska du bära hem igen och värna som en skatt.

vi satt tysta en stund och jag lät blicken följa den mäktiga bågen. förundrad över hur naturen alltid lyckades måla fulländade former. sen tänkte jag att också mitt liv har former. fulländade i sin ofullkomlighet.

– men när jag burit sorgen till mitt hus, hur ska den då kunna bli en skatt för mig? frågade jag. 
– det är det som är regnbågens mirakel, svarade han och mötte min blick. hans ögon skrattade, men han fortsatte tala i fullaste allvar.

– många gånger längs vägen över regnbågen kommer du att vilja släppa din kruka. kanske kommer du att tappa ut en del av innehållet. men det du får med dig hem kommer att bli till en källa i ditt liv, som aldrig saknar vatten.

 

– godnatt, Moa, sa han stilla och vandrade iväg i juliskymningen.

Som en vattenballong mot tegelväggen

djävulen för till rena vattenhål
släcker den otröstliges törst

kan vi då inte säga att
det måste vara av godo?

ståndaktigheten
är bara dygd
för den svage

min dygd är lidelsens

jag kallar dig min gud
när dina händer renar
min oskuld

darrande väntar vi
när den smekande tungan
får vågen att äntligt falla

djupare

i glädjen

djävulen leder oss
bort från den lede
och den leda

exstasen bringar salighet

segern vinns bara
när vi medger
och vårdar

vårt nederlag