– nu har jag gjort allt jag förmår
hennes blick glödde av ilska
– det går inte att få dem att förstå
jag vill inte vara här mer
han vände sitt ansikte mot henne
hans ögon glittrade för vinden
– det finns en sak, Moa, som du ännu inte gjort
Hon kände tårarna välla mot vallarna hon så nogsamt byggt upp och hon svalde.
– jag orkar inte mer nu. jag vill inte höra.
hennes röst ökade i styrka och hon skämdes lite när hon hörde hur hårt orden slog mot den stora akustiken.
– du vill inte höra? jag kan lämna dig här om du vill.
– nej, gå inte. kan du inte bara hålla om mig?
– självklart gör jag gärna det.
hans famn doftade jasmin och rökelse. Hon borrade sitt ansikte djupare och djupare in.
– Moa?
– Ja…
– Det var det här jag menade som du kunde göra.
– Det här? Hennes röst grumlades i hans klädnad.
– Det är besvikelsen, Moa. När människan i ren råstyrka glömmer att erkänna och ta emot sin besvikelse så gömmer hon det som kan göra henne stark igen.
– Ja, kanske har du rätt. Men det är som att just känslan av besvikelse är det största nederlaget av alla.
– Det är just det den är.
I besvikelsen finns ingen väg vidare.
Den stannar all rörelse och du måste vända om.
Just däri ligger besvikelsens styrka.
I det att den inte kan vara stark.
Den är förvissnandet om hösten.
Den är vinterns råkyla.
Den är förmultnandets stilla process.
Vila nu här i min famn, Moa, men rättfärdiga inte din kamp. Den har haft sin tid. Nu är tid för sorg och besvikelse. Växandets tid.
