Moa och vetekornet

 

 

– nu har jag gjort allt jag förmår 

hennes blick glödde av ilska 
– det går inte att få dem att förstå
jag vill inte vara här mer
han vände sitt ansikte mot henne 
hans ögon glittrade för vinden 

– det finns en sak, Moa, som du ännu inte gjort

Hon kände tårarna välla mot vallarna hon så nogsamt byggt upp och hon svalde. 

– jag orkar inte mer nu. jag vill inte höra. 

hennes röst ökade i styrka och hon skämdes lite när hon hörde hur hårt orden slog mot den stora akustiken.
– du vill inte höra?  jag kan lämna dig här om du vill. 
– nej, gå inte. kan du inte bara hålla om mig? 
– självklart gör jag gärna det.

hans famn doftade jasmin och rökelse. Hon borrade sitt ansikte djupare och djupare in. 

– Moa? 
– Ja… 
– Det var det här jag menade som du kunde göra. 
– Det här? Hennes röst grumlades i hans klädnad.

– Det är besvikelsen, Moa. När människan i ren råstyrka glömmer att erkänna och ta emot sin besvikelse så gömmer hon det som kan göra henne stark igen. 

– Ja, kanske har du rätt. Men det är som att just känslan av besvikelse är det största nederlaget av alla.

– Det är just det den är. 

I besvikelsen finns ingen väg vidare. 
Den stannar all rörelse och du måste vända om. 
Just däri ligger besvikelsens styrka. 
I det att den inte kan vara stark.

Den är förvissnandet om hösten. 
Den är vinterns råkyla. 
Den är förmultnandets stilla process.
Vila nu här i min famn, Moa, men rättfärdiga inte din kamp. Den har haft sin tid. Nu är tid för sorg och besvikelse. Växandets tid.