Moa och de förklädda fåren

Stolpen är gjord av en vanlig fur, men av alla åren den stått där på samma plats, har färgat den grå. Ja, det finns två grindstolpar såklart. En på var sida. och båda är grå. Grinden är numera borttagen.

När hon kommer hem sitter han där. Hon tänker att hon ska smyga sig förbi. Så som hon tänker varje gång. Varje dag. Men han ser henne alltid där han sitter på grindstolpen och lutar handen mot den gröna plåtsoptunnan.
– Hej du, hemma nu? skrattar han och vinkar åt henne.
Hon biter ihop.
– Har du något att slänga idag då? Något litet misslyckande att lägga i tunnan kanske?
Det är här hans röst alltid förändras. Varje dag.
– Kom nu här lilla vän. Nu får vi lägga av oss allt som tynger lilla samvetet.

– Näe, inget idag. Hon biter ihop när hon säger det.
– Åjo, jag vet nog jag. Mig lurar du inte. Du vet ju vem som ser allt, eller hur?
– Mmm. Jag vet. Inget idag.
– Men Moa då? Att du inte skäms.

Hon avskyr när han gör sådär. Det skär i henne. Varje dag skär det i henne.

– Du finns inte, säger hon ilsket till stolpen.
Då ler han det försmädligaste och kastar huvudet bakåt.
– Ja, du brukar säga det du. Ändå stannar du till hos mig här vid grinden. Varje dag. Du är rädd för mig, eller hur?
– Näe. Säger hon sammanbitet och envist. Inte rädd. Absolut inte rädd. När han säger så vinner han alltid. Hon har varit i den här konversationen förr. Och hon vill inte.
– Bror din gick förbi här innan. Och han såg vad du gjorde idag.
– Gjorde han? Vad sa han då?

Just här blir hon alltid så ivrig. Hon vill ju veta. Vad kan det vara som han sett? Att hon sneglat på en man? Att hon blödde igenom bindan på lunchen? Cigaretten? Å nej – inte cigaretten. Å, vad ska mamma säga?

– Säger jag inte. Jag är väl ingen skvallerbytta heller. Du vet så väl själv vad du gjort och inte om du tänker efter. Nå ska du slänga något idag eller.

Tårarna bränner bakom ögonlocken när hon tömmer sin väska i den gröna tunnan. Idag igen. Inget vågar hon spara på. Allt ska bort. Det känns mest rationellt så, i den värld hon skapar åt sig. Att sortera när man inte säkert vet vad folk kan tycka är bra eller dåligt ter sig som en vansklig uppgift. Hon vet att det är hela hennes liv hon tömmer där. Kanske anar hon att där också faller ner glädjeämnen och kärleksfrön. Men hur ska hon våga?

Hon vet att han inte finns. Att hon är den enda som ser honom. Att han är hennes rädsla. Hon vet att han tjuvar henne på hennes liv. Varje dag. Ändå stannar hon till just där vid de grånande stolparna.
Varje dag innan hon kommer in genom ytterdörren.