Moa och kamelen som gick genom nålsögat

 

 

när hon steg över molnkanten vågade hon sig på att titta ut över den värld hon alltid förut hade kallat sin. strupen snörptes åt när hon förstod hur liten den var. att allt hon hållit för sant och viktigt rymdes i en liten burk i den spefulle gudens ficka. hon såg hur han stängde locket och skrattade när han stoppade ner den igen.

– men hur kan vi alla gå med på att bo i burken, frågade hon med tårarna rinnande. 
– du längtar tillbaka, eller hur?

hon nickade. härute i den riktiga världen visste hon ingenting om hur hon borde göra, eller ens tänka. hon kände hur alla möjligheter blev som ett ok över hennes bara axlar. 

– det är nog därför de flesta vill bo där. i burken. burken har tydliga lagar och regler. burken har brott och straff. människor känner sig trygga i det invanda. 
– men det är ju inga verkliga lagar. det är ju inte logiskt. jag har alltid vetat det. allt är bara ett skådespel utan publik.
– ja, men du valde ändå att stanna. 

– men jag vill ju inte mista dem. de andra. 
– det gör du inte. de kommer att se dig precis som förut. i burken. du kommer att kunna välja var du vill vara. inne eller ute. men alltid fri. så länge du önskar vara det.

hon vaknade till med ett ryck och såg vägen böja av mot oändligheten. gå inte, ville hon ropa. lämna mig inte. men hon såg knytet som låg vid vägkanten och hon hörde rösten inom sig:

– det är du som väljer. alltid fri. så länge du vill det. 

ur hennes fingrar sömmar gryning

i ett rum
ur jordens kärna

sitter hon
kvinna av magma
strålande ungdom
betagande visdom
grånande lockar

väver var dag
som ett verk av solen

en varp lagd i stå
en skyttel som slår

ett kast för vänskap
ett kast för kärlek

frid
frid

frid

och hon stampar så stilla
när jorden skälver

hon vänder sitt ansikte
ånyo mot solen
dag för dag
för dag

skuldfoster

någon sådde ett frö
vinden bar mot en öppnad famn

som ett krävande foster
sugande pockande kvävande o-liv

strömlinjeformad med en knytnäve på
trycker mot strupe

uppåt
uppåt

nedåt
nedåt

han går förbi
mannen med det ljusa
han för lossar

miss
foster

ur mig

just då kan jag se att kärleken inte gömde sig bakom skulden
att den fanns där hela tiden
som en bultande artär

bakom
runt
omringande

skulden
fostret
fallet
mig

skulden är en känsla
man kan så
och man kan mista

kärleken

den bara är

kodord : 1:a, 0:a, 1:a, 1:a, 0, 0, 0

du kan inte föra en kamp mot den onda
om du inte sluter henne i din ömhets sköte

penetrerad ska hon födas
på nytt
och på nytt

bli kärlek
blandas i ditt blod

svepas som en drink i skymningen

och du och hon ska sitta där
förenade och upplösta
i varandra

så ska din kamp föra i dansen
två steg åt höger
vila på foten

fatta min rygg
med din styrka

(men du, den här sången har inget med verklighet att göra
det anar du nog redan, men jag vill ändå förtydliga mig)

för finns där en sten på din uppfart
som alltid river upp stora sår i dina ben
i din panna
på ditt hjärta

så, snälla älskade,
gå inte nära henne

du måste ta dig tiden att läka
ty också läkningen är kärlek

(Nej, min vän, verkligt är det inte,
men ändå mer konkret än något annat jag bett dig om)

hon är din rädsla, eller hur?
och när jag älskar dig
älskar jag också henne

fatta glaset, tvillingbror
höj din glädje mot min

i botten på kalken
(den sura)

finns spegeln du trodde dig sakna