vad är då en människa?

det virvlar 

i botten av en pöl
fattar du mina armar

tvingar mina ögon 
besegrar

hopakrupna på en kall sten
ser vi spektaklet framfört

scenen är våra liv

samlade strofer ur en skuren kantat

 

 

moria berg

sonen ligger avklädd till isande ben

– vem är du att hugga ur mitt barn?säger jag och vänder hela mitt ansikte upp mot ditt sugande kraftfält

– vem är du att döma?svaret glöder långsamt sin bana

med ens snurrar jorden
varv efter varv efter varv

och inte ens det fästa är fäst

meditation*kodord*gåva och ansvar

 

käglande ljus 
fall mot prismat
allt som har ett med
måste också ha ett mot
materia – antimateria
elektron – positron
som slagna kvarkar i en boxningsring
dansar vi runt vår egen existens
vem är du? 
vem är jag? 
rätt – fel
godhet och ondska
djävul vs. gud
i ständigt gäckande spel
att se tonen
spikrak kärlek
(i den finns inte längre- varken god eller ond, varken synd eller död)
utanför vår oscillerande värld
omöjlig möjlighet

Moas dröm under fikonträdet

 

Och han gav dem denna liknelse: ”en man hade ett fikonträd i sin vingård, och han kom för att se om det fanns någon frukt på det men hittade ingen. Då sade han till sin trädgårdsmästare: I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför ska det ta upp mark till ingen nytta? Han svarade: Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte kan du hugga bort det.” (Luk 13:6-9)

 

Den här berättelsen handlar om en flicka som alltid ville tro andra om gott. Det handlar om henne som trodde på fullaste allvar att man fick tusenfalt igen när man bjöd på sig själv, sin tid och sina pengar. Det handlar om flickan som gärna gick två mil med sin vän när han bad henne gå en. Den flickan ska jag berätta om här.

Man undrar så när det börjar gå snett. När överskrider generositeten gränsen för när en människa själv tar skada? När i denna långa process börjar hon, istället för att hjälpa, låta andra stjälpa henne? När ska Gud belöna det där saktmodet alla talar så väl om? ”Brusa inte upp” sades det henne. ”Svälj förtreten” ”Ta ditt ansvar och försök alltid göra rätt.”

Flickan försökte. Det behöver väl knappt skrivas här att det var en omöjlighet. Nästan varje dag bröt hon mot något av sina hårda bud och lade straffet i sin egen kappsäck. Men man kan inte säga annat än att hon var ståndaktig. Ståndatig och envis. Varje ny dag reste hon sig på nytt, lade säcken på ryggen och sökte efter gudens beröm och efter sin godhet.

Tyngd av sitt eget tappade hon förmågan att möta andras blickar. Och detta är en farlig sak att göra. Ty just i det sekundsnabba mötet när människor ställs själ mot själ avgörs trovärdigheten. Men vår flicka såg aldrig bortom sin egen trovärdighet.

Nöden såg hon däremot. Hon såg hur andra människor led och behövde hennes hjälp. Inte anade hon då (hur skulle hon kunna det?) att det bara var bagaget som växte när hon övertog andras skuld. Hon var fortfarande samma sökande lilla flicka som väntade på att Gud skulle se hennes strävan.

Ibland kräver livet självt att tröttheten får ta över en människas ande. Hon kommer att streta då och göra motstånd. Men tröttheten vinner alltid till slut.

Så där satt vår lilla flicka med sin packeframför sig och såg ut över allt hon samlat i sin godhets påse. Hon såg alla blickar hon vänt nedåt, alla slag hon fått ta emot, allt hån och allt spe. Den krummade ryggen. Tåren som trängde ögonlocket. Allt låg det där bredvid en flaska sprit och ett paket cigaretter. 

– Var är det vackra Gud? Var är det någonstans? skrek hon rakt ut i luften. 
– Kan du inte visa mig det vackra någongång?

Hela skapelsen log samfällt utom och inom flickans hjärta.  

– Det vackra Moa, det har du burit med dig hela tiden, viskade vinden. Men du har strävat så hårt för att dölja just det. I din strävan efter att göra gott missade du det viktigaste; att ta emot godheten. Du levde ditt liv för en dag i taget. Allt för att orka, för att stå ut. Allt ville du förstå. Allt ville du göra. 

Men jag råder dig att leva i tidlösheten. Ty att leva i evigheten gör en människa klok. Att leva i nuet gör henne förnuftig.

– Det vackra, Moa, det är du.

 

Moa och löftets båge

 

 

regnet hade precis slutat falla i den ljumma sommarkvällen. jag satt vid hans sida och betraktade regnbågen som stigit med solen. likt en kaskad av hopp kastade den sig oförfärat mot de grå molnen, som i ren förvåning antog en svag nyans av rosa. 

– så vackert det ändå är efter regnet, sa jag. 
han nickade stilla men mötte inte min blick.
– vet du, Moa, sa han, att det finns en skatt där i slutet av regnbågen. 
hans röst var full av allvar. ändå var jag tvungen att fnissa till lite.
– men det är väl ändå bara en gammal saga.

han tog inte notis om mitt svar utan fortsatte:

– det finns så många känslor, så många nyanser av livet som glömmer sitt ursprung. vi ser färgen, men har glömt var hon satte sitt fäste. 
– är det som att försöka minnas? undrade jag.

– ja Moa, men minnen är byggda av ord. ord förstår inte alltid känslor. det är då regnbågen blir din skatt. strax efter gråten är tiden då själens regnbåge öppnas för en kort stund. när den förlorade känslan kommer kan du följa den ända till botten av dess brytning. vid slutet av regnbågen ser du skatten och synen av den kommer att fylla ditt ämbar av sorg. den sorgen ska du bära hem igen och värna som en skatt.

vi satt tysta en stund och jag lät blicken följa den mäktiga bågen. förundrad över hur naturen alltid lyckades måla fulländade former. sen tänkte jag att också mitt liv har former. fulländade i sin ofullkomlighet.

– men när jag burit sorgen till mitt hus, hur ska den då kunna bli en skatt för mig? frågade jag. 
– det är det som är regnbågens mirakel, svarade han och mötte min blick. hans ögon skrattade, men han fortsatte tala i fullaste allvar.

– många gånger längs vägen över regnbågen kommer du att vilja släppa din kruka. kanske kommer du att tappa ut en del av innehållet. men det du får med dig hem kommer att bli till en källa i ditt liv, som aldrig saknar vatten.

 

– godnatt, Moa, sa han stilla och vandrade iväg i juliskymningen.

Moa och vetekornet

 

 

– nu har jag gjort allt jag förmår 

hennes blick glödde av ilska 
– det går inte att få dem att förstå
jag vill inte vara här mer
han vände sitt ansikte mot henne 
hans ögon glittrade för vinden 

– det finns en sak, Moa, som du ännu inte gjort

Hon kände tårarna välla mot vallarna hon så nogsamt byggt upp och hon svalde. 

– jag orkar inte mer nu. jag vill inte höra. 

hennes röst ökade i styrka och hon skämdes lite när hon hörde hur hårt orden slog mot den stora akustiken.
– du vill inte höra?  jag kan lämna dig här om du vill. 
– nej, gå inte. kan du inte bara hålla om mig? 
– självklart gör jag gärna det.

hans famn doftade jasmin och rökelse. Hon borrade sitt ansikte djupare och djupare in. 

– Moa? 
– Ja… 
– Det var det här jag menade som du kunde göra. 
– Det här? Hennes röst grumlades i hans klädnad.

– Det är besvikelsen, Moa. När människan i ren råstyrka glömmer att erkänna och ta emot sin besvikelse så gömmer hon det som kan göra henne stark igen. 

– Ja, kanske har du rätt. Men det är som att just känslan av besvikelse är det största nederlaget av alla.

– Det är just det den är. 

I besvikelsen finns ingen väg vidare. 
Den stannar all rörelse och du måste vända om. 
Just däri ligger besvikelsens styrka. 
I det att den inte kan vara stark.

Den är förvissnandet om hösten. 
Den är vinterns råkyla. 
Den är förmultnandets stilla process.
Vila nu här i min famn, Moa, men rättfärdiga inte din kamp. Den har haft sin tid. Nu är tid för sorg och besvikelse. Växandets tid.

 

Moa och kamelen som gick genom nålsögat

 

 

när hon steg över molnkanten vågade hon sig på att titta ut över den värld hon alltid förut hade kallat sin. strupen snörptes åt när hon förstod hur liten den var. att allt hon hållit för sant och viktigt rymdes i en liten burk i den spefulle gudens ficka. hon såg hur han stängde locket och skrattade när han stoppade ner den igen.

– men hur kan vi alla gå med på att bo i burken, frågade hon med tårarna rinnande. 
– du längtar tillbaka, eller hur?

hon nickade. härute i den riktiga världen visste hon ingenting om hur hon borde göra, eller ens tänka. hon kände hur alla möjligheter blev som ett ok över hennes bara axlar. 

– det är nog därför de flesta vill bo där. i burken. burken har tydliga lagar och regler. burken har brott och straff. människor känner sig trygga i det invanda. 
– men det är ju inga verkliga lagar. det är ju inte logiskt. jag har alltid vetat det. allt är bara ett skådespel utan publik.
– ja, men du valde ändå att stanna. 

– men jag vill ju inte mista dem. de andra. 
– det gör du inte. de kommer att se dig precis som förut. i burken. du kommer att kunna välja var du vill vara. inne eller ute. men alltid fri. så länge du önskar vara det.

hon vaknade till med ett ryck och såg vägen böja av mot oändligheten. gå inte, ville hon ropa. lämna mig inte. men hon såg knytet som låg vid vägkanten och hon hörde rösten inom sig:

– det är du som väljer. alltid fri. så länge du vill det. 

Moas dröm

Så stod hon då äntligen där inför porten. Idag skulle den äntligen öppnas för henne. Himmelens port. Ett helt livs kamp var till ända. Hon sträckte på sin söta lilla nacke och spände fram bysten.

– Hej, det är jag som är Moa. Jag förstår att jag är väntad här. Ja, ni vet Moa med poesin, symfonierna, lovsångerna. Ni vet, Moa, med kärleken till barnenm vänligheten, ödmjukheten. Allt jag har gjort i mitt liv har jag gjort för den store guden. Och jag har längtat så efter den här dagen, då lönen ska komma till mig i himlen. Nu är min kamp över. Släpp in mig.

– Men Moa, sa änglen som vaktade himlens portar.
– Det är ju precis tvärtom. Allt Gud har gjort har han gjort för dig.

du plockade blomster från hans ängar
du samlade dem under hans skyar
för att bereda poesi med ord ur hans andedräkt

toner kom till dig ur valven
kärleken såddes ny
varje morgon i ditt hjärta

vi har sett din kamp
hur du sträckt dig högt över molnen
för att kunna blicka över murar du själv har skapat
hur du bankat på dörrar av hat du fäst i dig

det du inte förstod när du så ärligt sökte hans ansikte

var att
den mark du beträdde
de skogar du vandrat
katedralernas akustik

allt detta, Moa, din värld
vår himmel

är bara en knoge på Herrens hand

Om att vara redskap

En kamin kan inte av egen kraft öka medeltemperaturen i rummet
Den kan bara vara den plats där elden kan brinna

Mer är den inte gjord för

maledictus

sten ska inte längre ligga på sten
falla
falla
och jag undrar så varför de påstår att gud förtvivlas så
när jag mår dåligt.

ska jag behöva ha dåligt samvete
för hans förbannade medlidande också?

och om nu gud är sån, som mamma liksom
en sån där morsa som fryser mer än 3-åringen
som inte vågar låta en flicka klättra i träd

som inte vill låta tonåringen köpa trasiga jeans
(för vad i all världen ska folk tro liksom?)

om nu gud är en sån där morsa
som skakar av gråt
när den unga dottern kommer hem smutsig
full och våldtagen

en sån där gud
som stänger om sig och sörjer förtappelsen
inte undra på då
sten ska inte längre ligga på sten

falla

falla