hennes hår faller i stripor över golvet där hon sitter nedsjunken. hon är berusad. återigen. imorgon när hon vaknar kommer den här kvällen att vara fragmentiserad. kanske minns hon oljan, värmen från hans hud. kanske kan hon se på sina ögon att hon gråtit. hur mycket hon gråtit kan hon nog inte ana dock. jag vet inte om vi här i rummet heller vet längre.
att han inte sparkat undan henne är en gåta för oss. men han smekte henne över håret – det stripiga. han avböjde hennes inviter, men lät henne sitta där. han försvarade henne när de ville kasta ut henne.
vi vet det. vi som är vittnen. vi som sett. men hur ska hon veta? då i gryningen när skammen är hennes frukost. när tystnaden och tomheten blir hennes morgonluft. när ångesten är hennes morgongåva.
han har rest vidare. vi som är kvar vågar inte möta hennes hunger och längtan. vi kommer att vända oss bort. hon kommer att veta i djupet av sig själv att hon är fel. avvisad. bortstött. hennes skuld kommer att smetas ut över hennes kropp, likt en svepeduk. ett spökes gästabud. en förbannelse.
vår skam blir den tysta. den som inte kan visas. den vi inte talar om. vi behöver hennes offer för att kunna dölja. ändå är just hennes roll vårt gissel. ingen av oss orkar längre älska. bara vänta att tiden drar över våra lemmar.
DrakHannas spörsmål 