det virvlar
i botten av en pöl
fattar du mina armar
tvingar mina ögon
besegrar
hopakrupna på en kall sten
ser vi spektaklet framfört
scenen är våra liv
samlade strofer ur en skuren kantat
moria berg
sonen ligger avklädd till isande ben
– vem är du att hugga ur mitt barn?säger jag och vänder hela mitt ansikte upp mot ditt sugande kraftfält
– vem är du att döma?svaret glöder långsamt sin bana
med ens snurrar jorden
varv efter varv efter varv
och inte ens det fästa är fäst
