Moa och törstens vatten vid brunnen

– Jag vill inte mer nu, skrek hon plötsligt till och slängde näven i bordet. Sen blåste hon förlägen på handen. Hon hade överreagerat nu, det kände hon. 
– Vad är det du inte vill? frågade han och hans milda ögon väjde inte för hennes ilska. 

– Jag vill inte söka mer. Det finns ingen sanning att hitta. Allt är bara dåliga approximationer som vi använder som socialt glidmedel. Varje krus jag lyfter tror jag ska leda någon vart. Och lika stor är besvikelsen varje gång att det tömda kruset inte är något annat än tömt. Varje gång. Nu sätter jag mig här på bara rumpan och söker inte mer. Punkt.

– Men Moa då, log mannen. Du har ju missat det viktiga nu när du resonerar så. 
– Det viktiga, fräste hon till. Om du ger mig en enda bok till att läsa ska jag bränna den inför ögonen på dig. 

Hon var så arg nu att hon spottade. 
– Moa, lyssna på mig nu. 
Han tog hennes hand och förde den mot hennes bröst. 

– Sanningen bär du med dig var du än går. Den fanns aldrig i kruset och bägaren är inte sanningen. Inte heller fanns den i orden du läste, eller ens i bokens innehåll. Sanningen är det som sker när fukten möter dina läppar. När drycken färdas genom din strupe. När den blandas i själva ditt jag. Sanningen är ditt möte med orden. Det är det som sker i ditt inre när orden intergreras i ditt själv. 

– Därför har du aldrig sökt sanningen. Du lever den. Dag för dag och stund för stund. Och du kommer heller aldrig att kunna överge den eller gömma den. Den följer alla dina steg. Det enda du kan göra är att blunda för den. Men likaväl finns den hos dig. 


Tårarna hade stannat mot hennes mungipor och den brännande skammen lade sig sakta till ro. Med hans hand fortfarande vilande mot bröstet somnade hon stilla i den stjärntydda natten. 


förbannelsen

hennes hår faller i stripor över golvet där hon sitter nedsjunken. hon är berusad. återigen. imorgon när hon vaknar kommer den här kvällen att vara fragmentiserad. kanske minns hon oljan, värmen från hans hud. kanske kan hon se på sina ögon att hon gråtit. hur mycket hon gråtit kan hon nog inte ana dock. jag vet inte om vi här i rummet heller vet längre. 

 

att han inte sparkat undan henne är en gåta för oss. men han smekte henne över håret – det stripiga. han avböjde hennes inviter, men lät henne sitta där. han försvarade henne när de ville kasta ut henne. 

vi vet det. vi som är vittnen. vi som sett. men hur ska hon veta? då i gryningen när skammen är hennes frukost. när tystnaden och tomheten blir hennes morgonluft. när ångesten är hennes morgongåva. 
han har rest vidare. vi som är kvar vågar inte möta hennes hunger och längtan. vi kommer att vända oss bort. hon kommer att veta i djupet av sig själv att hon är fel. avvisad. bortstött. hennes skuld kommer att smetas ut över hennes kropp, likt en svepeduk. ett spökes gästabud. en förbannelse. 
vår skam blir den tysta. den som inte kan visas. den vi inte talar om. vi behöver hennes offer för att kunna dölja. ändå är just hennes roll vårt gissel. ingen av oss orkar längre älska. bara vänta att tiden drar över våra lemmar. 

Moa och de förklädda fåren

Stolpen är gjord av en vanlig fur, men av alla åren den stått där på samma plats, har färgat den grå. Ja, det finns två grindstolpar såklart. En på var sida. och båda är grå. Grinden är numera borttagen.

När hon kommer hem sitter han där. Hon tänker att hon ska smyga sig förbi. Så som hon tänker varje gång. Varje dag. Men han ser henne alltid där han sitter på grindstolpen och lutar handen mot den gröna plåtsoptunnan.
– Hej du, hemma nu? skrattar han och vinkar åt henne.
Hon biter ihop.
– Har du något att slänga idag då? Något litet misslyckande att lägga i tunnan kanske?
Det är här hans röst alltid förändras. Varje dag.
– Kom nu här lilla vän. Nu får vi lägga av oss allt som tynger lilla samvetet.

– Näe, inget idag. Hon biter ihop när hon säger det.
– Åjo, jag vet nog jag. Mig lurar du inte. Du vet ju vem som ser allt, eller hur?
– Mmm. Jag vet. Inget idag.
– Men Moa då? Att du inte skäms.

Hon avskyr när han gör sådär. Det skär i henne. Varje dag skär det i henne.

– Du finns inte, säger hon ilsket till stolpen.
Då ler han det försmädligaste och kastar huvudet bakåt.
– Ja, du brukar säga det du. Ändå stannar du till hos mig här vid grinden. Varje dag. Du är rädd för mig, eller hur?
– Näe. Säger hon sammanbitet och envist. Inte rädd. Absolut inte rädd. När han säger så vinner han alltid. Hon har varit i den här konversationen förr. Och hon vill inte.
– Bror din gick förbi här innan. Och han såg vad du gjorde idag.
– Gjorde han? Vad sa han då?

Just här blir hon alltid så ivrig. Hon vill ju veta. Vad kan det vara som han sett? Att hon sneglat på en man? Att hon blödde igenom bindan på lunchen? Cigaretten? Å nej – inte cigaretten. Å, vad ska mamma säga?

– Säger jag inte. Jag är väl ingen skvallerbytta heller. Du vet så väl själv vad du gjort och inte om du tänker efter. Nå ska du slänga något idag eller.

Tårarna bränner bakom ögonlocken när hon tömmer sin väska i den gröna tunnan. Idag igen. Inget vågar hon spara på. Allt ska bort. Det känns mest rationellt så, i den värld hon skapar åt sig. Att sortera när man inte säkert vet vad folk kan tycka är bra eller dåligt ter sig som en vansklig uppgift. Hon vet att det är hela hennes liv hon tömmer där. Kanske anar hon att där också faller ner glädjeämnen och kärleksfrön. Men hur ska hon våga?

Hon vet att han inte finns. Att hon är den enda som ser honom. Att han är hennes rädsla. Hon vet att han tjuvar henne på hennes liv. Varje dag. Ändå stannar hon till just där vid de grånande stolparna.
Varje dag innan hon kommer in genom ytterdörren.