Moa och törstens vatten vid brunnen

– Jag vill inte mer nu, skrek hon plötsligt till och slängde näven i bordet. Sen blåste hon förlägen på handen. Hon hade överreagerat nu, det kände hon. 
– Vad är det du inte vill? frågade han och hans milda ögon väjde inte för hennes ilska. 

– Jag vill inte söka mer. Det finns ingen sanning att hitta. Allt är bara dåliga approximationer som vi använder som socialt glidmedel. Varje krus jag lyfter tror jag ska leda någon vart. Och lika stor är besvikelsen varje gång att det tömda kruset inte är något annat än tömt. Varje gång. Nu sätter jag mig här på bara rumpan och söker inte mer. Punkt.

– Men Moa då, log mannen. Du har ju missat det viktiga nu när du resonerar så. 
– Det viktiga, fräste hon till. Om du ger mig en enda bok till att läsa ska jag bränna den inför ögonen på dig. 

Hon var så arg nu att hon spottade. 
– Moa, lyssna på mig nu. 
Han tog hennes hand och förde den mot hennes bröst. 

– Sanningen bär du med dig var du än går. Den fanns aldrig i kruset och bägaren är inte sanningen. Inte heller fanns den i orden du läste, eller ens i bokens innehåll. Sanningen är det som sker när fukten möter dina läppar. När drycken färdas genom din strupe. När den blandas i själva ditt jag. Sanningen är ditt möte med orden. Det är det som sker i ditt inre när orden intergreras i ditt själv. 

– Därför har du aldrig sökt sanningen. Du lever den. Dag för dag och stund för stund. Och du kommer heller aldrig att kunna överge den eller gömma den. Den följer alla dina steg. Det enda du kan göra är att blunda för den. Men likaväl finns den hos dig. 


Tårarna hade stannat mot hennes mungipor och den brännande skammen lade sig sakta till ro. Med hans hand fortfarande vilande mot bröstet somnade hon stilla i den stjärntydda natten.