ur hennes fingrar sömmar gryning

i ett rum
ur jordens kärna

sitter hon
kvinna av magma
strålande ungdom
betagande visdom
grånande lockar

väver var dag
som ett verk av solen

en varp lagd i stå
en skyttel som slår

ett kast för vänskap
ett kast för kärlek

frid
frid

frid

och hon stampar så stilla
när jorden skälver

hon vänder sitt ansikte
ånyo mot solen
dag för dag
för dag